Hoppa till huvudinnehåll

Lee Esselström: Våga prata om döden

Från 2014
Uppdaterad 27.06.2014 12:44.
Lee Esselström

Vi bär alla på erfarenheter och händelser som format våra liv. På unika historier som berört oss på olika sätt, skriver Lee Esselström, och berättar en historia om beskydd, kärlek och förlust.

Själv var jag sexton den sommaren. Jag var hennes barnflicka. Fast inte då, inte just den dagen. Då var jag på semester med familjen, vid en annan strand. Vid ett annat vatten.

Hon var min kusin och två år gammal. Blond och lockig, med plutmun och en blick som man sögs in i. En sån där bokmärkesängel, och nej, det är ingen efterkonstruktion.

En gång kom jag på henne och min yngsta bror med en gurka. De satt bakom dörren till mitt rum. Hon gnagde på den ena ändan medan min lillebror tryckte fast mina knappnålar i den andra. Jag hann fram i tid.

Den här dagen virkade jag en mössa i bomullsgarn. Det är konstigt hur detaljer och sekunder blir ett tydligt före och efter. Jag känner sanden, vinden, tårarna som om det var igår.

Det har gått tjugo. Det var svårt att leva själv efteråt. Med skulden att jag inte var där och passade henne den dagen. Skammen att jag som var äldst av oss kusiner fick leva kvar. Det borde ha varit jag.

Kanske fick denna förlust mig att intressera mig för krishantering, för barn och förluster, för psykologi och ja, gravgårdar. När jag reser besöker jag platsens gravgård för att känna kulturen på pulsen. Den lilla begravningsön utanför Venedig, judiska kyrkogården i Prag, den lilla överväxta gravgården mitt i Pärnu. Det är fridfullt, det är fint och det känns i själen.

Ändå är det lika svårt varje gång döden kommer nära. Man vill inte vara med, inte en gång till, inte nu. Inte nu när det precis börjat, livet. Många vänder ryggen till för att de inte orkar eller vill ta sig tid. Blir rädda, som om det skulle smitta. Men det är nu medan vi lever som vi ska prata om döden, helst när den ännu finns på avstånd, för att det är lättare då att hantera den när den kommer riktigt nära.

Sätt dig ner och fika med dem du älskar och prata riktiga, viktiga saker. Om död, om hur du vill ha det ifall något händer, vad du tycker är viktigt. Skriv ett brev till dina barn, det har jag gjort. Med allt det jag vill att de ska veta om jag plötsligt inte finns kvar. Visserligen har datorn kraschat men det borde väl gå att gräva fram på något vis.

Skriv och prata och kramas medan ni har tid. För den dagen då döden kryper nära på riktigt, då ska vi tala om hopp.