Berättelse 138: Osäkerheten som bet sig fast

Fia blev mobbad i skolan och flera år senare då hon arbetade som butiksbiträde i en mataffär var mardrömmen tillbaka. Så gott som varje dag grät Fia i bilen före hon skulle gå till jobbet.

Så här skriver Fia till #tadetpåallvar:

Jag blev mobbad under hela lågstadietiden. Jag började i skola som sexåring och förstod mig inte genast på matematik. Min lärarinna brukade säga: Du borde nog ha stannat hemma ett år till, du förstår och kan ingenting! Där stod jag framför hela klassen vid katedern och kände mig misslyckad.

Det enda tänkbara alternativet var att börja i flicklyceum eftersom jag då skulle slippa alla pojkar som var elaka.

Pojkarna brukade reta mig och säga fula saker. De gick efter mig, lyfte på min kjolfåll och skrattade. På den tiden hade flickorna kjol, som tur var förändrades det så småningom och jag fick långbyxor. Jag blev inte heller vald till "laget" i bollspel. Det utsågs två personer som turvis valde vem de ville ha i sitt lag. Jag blev sist kvar.

Grät då jag kom hem

Mina farföräldrar var jordbrukare och det fanns grisar på gården. En flicka spred ut rykten att vi hade smutsigt hemma och att grisarna sprang på bordet. Ingendera var sant och grisarna var inte ens våra. En städerska kom och städade då både mamma och pappa jobbade.

Mina fyra flickkompisar lämnade mig ofta ensam då de var på besök hemma hos oss. De började leka med min syster i stället. Jag förstod aldrig varför de inte ville leka med mig när de hade sagt att de vill komma hem till mig.

Jag blev också retad på hemvägen och var ofta rädd för att gå hem. Ofta grät jag då jag kom hem, jag avskydde skolan och ville inte gå dit. Jag var mycket ensam, blyg och rädd.

Det enda tänkbara alternativet var att börja i flicklyceum eftersom jag då skulle slippa alla pojkar som var elaka.

Fortfarande rädd för att inte bli vald

Jag tror att allt det här har gjort att jag är en osäker person. Jag inbillar mig att jag kan mindre än vad jag egentligen gör. Jag säger ofta "Jag kan inte" om någon ber mig göra något. När jag ska göra något fysiskt vill jag inte att någon tittar på. Om jag gjorde något fel kanske de skulle ha roligt åt mig.

Så gott som varje dag grät jag i bilen före jag skulle till jobbet

I situationer där man ska bilda par eller göra någonting i grupp blir jag helt paralyserad. Jag vågar knappt titta mig omkring, för att inte tala om att fråga om någon vill vara par med mig. Så rädd är jag för att inte bli vald. Det skulle vara hemskt om hen svarade "nej", eller svarade "ja" bara för att vara snäll.

Ny mobbning på jobbet

Jag blev även utfryst på min förra arbetsplats. Eller kanske var det psykisk mobbning? Ofta blev de andra tysta då jag kom. Om de hade roligt och skrattade åt någonting slutade de då jag gick förbi. Ibland hälsade de inte på mig när jag kom till jobbet.

Kunde ha kramat arbetsgivaren och tackat för att jag blev uppsagd!

Hörde även "Säg inte åt Fia". Många gånger himlade en person med ögonen då jag sade min åsikt eller så låtsades de att de inte hörde.

Till sist orkade jag inte med mitt jobb i kassan i mataffären. Jag blev utbränd. Så gott som varje dag grät jag i bilen före jag skulle till jobbet och funderade över hur jag skulle orka, stå ut, klara av en dag till...

Jag blev sjukskriven, var borta några månader men då jag återvände till jobbet var jag inte återställd. Snart kände jag av symtomen igen.

Ungefär ett år senare lade affären lapp på luckan. Det kändes som en befrielse för mig. Det bästa som har hänt mig på flera år. Kunde ha kramat arbetsgivaren och tackat för att jag blev uppsagd!

Fia
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1966–1970 och 1997–2005.

Läs nästa berättelse: Läraren gick hem innan jag kom i mål