Berättelse 140: Åt och skadade mig för att lindra ångesten

Mobbningen i grundskolan ledde till att Caroline fick övervikt och föräldrarnas uppmuntran till motion blev för mycket. Till sist vägde Caroline över 100 kilo och kände sig helt ensam. Nu jobbar hon för att stärka självförtroendet tillsammans med sin sambo.

Under alla mina år i skolan har jag aldrig riktigt känt att jag passat in. I lågstadiet var vi fem flickor i klassen och jag var alltid den som blev utan par eller parades ihop med någon av pojkarna.

Dock hängde jag på olika forum på internet som gav mig lite styrka att fortsätta.

Byggde osynlig mur

Jag var huvudet längre och mycket bredare än de andra tjejerna och det påverkade ju "bilden utåt." Då jag vuxit upp på landet var inte shopping och andra typiska tjejintressen något för mig. Men jag blev heller aldrig tillfrågad att få följa med in till stan med mina klasskamrater.

Min familj hade inte mycket extra pengar för den delen heller och det visste mina klasskamrater, men att fråga är ju det minsta man kan göra.

Gång på gång blev jag besviken. Mina vänner började lämna mig vind för våg allt oftare. Jag drog mig undan mer och mer och byggde upp en osynlig mur. Trots att jag inte trivdes i deras umgänge så hade jag ju inget annat val. Helt asocial vill ju ingen vara och i skolåldern är man ju så gott som beroende av varandra.

Hittade styrka på internet

På fritiden var jag mest på min dator. Detta ledde till att jag gick upp i vikt. Mina föräldrar ville mitt bästa och försökte få mig att motionera eller ut i trädgården men ibland blev deras försök för mycket och det hela blev bara till en mycket jobbig grej.

Jag kom varken överens med skolkamrater eller familj. Dock hängde jag på olika forum på internet som gav mig lite styrka att fortsätta. Där kom jag i kontakt med en massa olika typer; både bra och mindre bra personer.

Jag mådde helt klart inte bra under min lågstadietid men det var ingen som tycktes ta det på allvar. Det var ändå i högstadiet som mina verkliga problem började.

Folk drog ner mina byxor under gympalektionerna.

Blev självdestruktiv

Jag hamnade i en klass där jag om möjligt passade in ännu sämre än i lågstadieklassen. Jag blev retad och folk pratade skit bakom min rygg. Ibland gick det även över till att folk drog ner mina byxor under gympalektionerna.

Nå, det var bara att samla kraft till sig och försöka orka. I slutet av lågstadietiden hade jag rispat mina handleder men under årskurs sju nådde det hela nya höjder. Självdestruktiviteten tog helt överhand och det var nästan det enda jag levde för.

Mamma var chockad

Mot slutet av terminen blev jag inkallad till kuratorn. Jag vägrade gå in till honom och blev förd till skolsköterskan istället. Där blev det många tårar och sessioner innan vi till slut tog steget att ringa till min mamma och berätta.

Mamma blev minst sagt chockad. Ingen hade väl trott att jag, som försökte vara så glad och trevlig som jag bara kunde, skulle ha självskadebeteende?

Jag fick tid hos skolpsykologen en gång i veckan. Även under sommarlovet hade jag några möten med henne men trots att jag berättade hur det låg till verkade det inte gå in i hennes skalle hur dåligt jag verkligen mådde.

Att få börja yrkesskolan och flytta till internat var min räddning.

Trappade ner stegvis

Mitt självförtroende var i botten efter att så gott som hela livet ha fått höra glåpord som "fetto", "fläskis" och en hel massa annat.

Visst fanns det ljusglimtar i min vardag också. Stegvis trappade jag ner med självskadebeteendet och försökte finna andra vägar. Det var mitt första beroende. Senare försökte jag dränka mina sorger i mat och godis, vilket inte gjorde överviktsgrejen bättre.

Efter att ha toppat 115 kg på årskurs åtta började jag röka. Kilona rasade bort efter att jag successivt började må bättre. Jag gick hos en psykolog under resten av högstadietiden men ännu sista gången före skolavslutningen satt jag där och grät.

Har friskförklarat mig

Ingen tycktes ju förstå hur dåligt jag mådde och hur djupa ärr allt verkligen satt i min själ. Jag har fått gå igenom det mesta på egen hand och har sedan högstadietiden utvecklats enormt som person.

Jag har fortfarande väldigt skört självförtroende men det är i alla fall många gånger bättre än tidigare. En gång efter att jag kommit ur mitt självdestruktiva beroende har jag skurit mig. Det var för några år sedan och nu har jag nog friskförklarat mig.

Att få börja yrkesskolan och flytta till internat var min räddning. Jag hade bestämt mig sedan länge att jag skulle flytta hemifrån så fort som möjligt. Förstå mig inte fel; jag älskar min familj över allt annat men under denna tid var det bara för påfrestande att umgås med dem dag ut och dag in.

Tack vare att jag flyttade hemifrån "i tid" har jag nu en väldigt fin relation med mina föräldrar och syskon. Min sambo och jag jobbar dagligen på att förstärka självförtroendet och självkänslan. Jag kan till och med säga att jag börjar må bra nu, fem år efter att högstadiet är slut.

Caroline
Namnet är fingerat
Mobbningen pågick 2005–2010

Läs nästa berättelse: Tack till min mamma