Berättelse 143: Skräcken att inte bli vald sitter i

Ingemo blev alltid sist då lagen valdes under gymnastiklektionerna. Det gör att hon som medelålders kvinna fortfarande känner stor osäkerhet på kurser då man ska bilda grupper och par.

Så här skriver Ingemo till #tadetpåallvar:

Jag blev mobbad under hela min lågstadietid. Jag började i skola som sexåring. Min lärarinna i första klassen brukade säga då jag inte förstod mig på matematik: ”Du borde nog ha stannat hemma ett år till, du kan och förstår ingenting”. Där stod jag vid katedern framför hela klassen och skämdes då jag inte förstod eller inte kunde ”tabulan”.

Pojkarna retades, sade fula saker, lyfte kjolfållen och skrattade. På den tiden hade flickorna kjol, men som fick jag snart mina första långbyxor. Jag blev aldrig utvald då vi till exempel skulle spela boll. Först valdes två personer, en till vart lag, som i tur och ordning fick välja vem de ville ha till sitt lag. Den som alltid var sist var jag. Det var inte roligt, en fasa. Jag visste ju redan att ingen ville välja mig.

Ännu i dag fasar jag då jag är på någon kurs eller liknande och man skall välja en partner eller bilda en grupp. Många gånger sitter jag bara och stirrar. Jag vågar inte titta omkring mig och se om jag blir vald till gruppen.

Fortsatte på första arbetsplatsen

Mina fyra flickkompisar lämnade mig ofta ensam då de kom hem till mig föra att leka. De började leka med min syster istället. Jag förstod aldrig varför de inte ville leka med mig, fast de kom hem till mig.

Jag antar att detta gör att jag i dag som 50+ år fortfarande är osäker. Jag är rädd för att jag inte kan, inte vill göra något nytt som jag eventuellt är dålig på. Jag vill inte att andra ser då jag gör bort mig.

Jag blev även utfryst på mitt första jobb. Räknas det som psykisk mobbning? Jobbkompisarna slutade prata då jag kom eller gick förbi. Ibland hälsade de inte då jag kom till jobbet. Eller om det var något som var trevligt och de skrattade slutade de genast då jag närmade mig. Jag hörde dem också viska ett ”säg inte åt henne”. De rullade med blicken då jag sa min åsikt om någonting eller låtsades som om de inte hört något.

Ingemo
Namnet är fingerat.

Läs nästa berättelse: Ingången till grottan öppnades och ljuset sken in