Berättelse 144: Ingången till grottan öppnades och ljuset sken in

När Jesper blev mobbad började han själv mobba. När han blev kär ljusnade livet.

Så här skriver Jesper till #tadetpåallvar

Jag är en tonåring som just nu går i gymnasiet. Jag blev mobbad i grundskolan. Då var jag ganska blyg och hade svårt att starta en konversation med okända personer.

Vår klass blev med tiden uppdelad i tre grupper. Flickorna i en, jag och några andra pojkar i en, och de sista fyra-fem pojkarna i en annan grupp.

Det värsta med detta är att det känns bra på något underligt sätt att tänka sådana tankar och tycka synd om sig själv.

Pojkarna "skojade" om mig

Det började redan från trean då vår mindre grupp blev någon sorts nördgrupp som man fick bråka med. Ett par pojkar från den större gruppen brukade bråka med mig. Det var oftast inte något fysiskt våld men det kunde hända att de ville brotta ner mig och skratta åt mig eller jaga mig. Oftast "skojade" de om mig.

Under grundskolan hade mina föräldrar det svårt och separerade kanske när jag gick på fyran, jag vet inte exakt. Jag förstod mig inte alls på skilsmässan och den påverkade mig mycket.

Mobbningen var mitt eget fel

Jag vågade aldrig berätta åt läraren för att jag kände att mobbningen var mitt eget fel.

Jag har en viss händelse i minnet från sexan då en av pojkarna jagade mig och stuvade snö i mitt ansikte under slutet av en rast. Därefter gick jag med tårar i ögonen in i tamburen och torkade bort tårarna och gick in som om inget hade hänt. Jag blev van vid mobbningen.

Mobbningen eskalerade ända till sexan. Det var mer ord än våld. Vår lärare begrep nog inte riktigt hur allvarligt det hela var, trots att pojkgänget ofta var bråkiga med andra så att läraren måste ingripa.

Mobbade själv

Samtidigt minns jag också att jag själv brukade mobba och bråka med en av mina kompisar. Det hände inte så ofta, men han blev ledsen. Orsaken till att jag bråkade med honom var nog att jag ville få lite självförtroende då jag själv blev mobbad. Detta slutade när vi gick i slutet av sexan, jag bad om förlåtelse och vi är bra vänner idag.

Under hela grundskolan hade jag väldigt lågt självförtroende och självkänsla vilket bara gjorde min blyghet värre. Jag kände mig deprimerad och det blev svårare för mig att visa mina känslor.

Blev kär - världen ljusnade

Det hela vände nog för mig i nian när jag öppnade mina ögon för en speciell person som jag började gilla.

Vi ses inte ofta då hon bor långt borta men när vi umgås så glömmer jag bort allt dåligt och mitt liv ljusnar lite mer.

Den första gången jag märkte mina känslor för henne så var det som om ingången till grottan jag varit i äntligen öppnats och ljuset sken in, som ett stort plåster på mitt sår. Jag är dock inte ihop med henne nu, om det blir något får tiden bestämma.

Vill försvinna från planeten

Idag är jag mycket gladare och har fler vänner men jag har ännu svårt att tala med okända personer. Jag blir också lätt obekväm om det är många främlingar runtom mig.

Jag har ännu en ganska låg självkänsla och det finns dagar då jag bara deppar men annars så känns det bättre, och det blir bara bättre för var dag.

Det händer än att jag bara vill försvinna från denna planet och ibland önskar att jag inte blivit född.

Det värsta med detta är att det känns bra på något underligt sätt att tänka sådana tankar och tycka synd om sig själv.

Den här delen av mitt liv har förändrat mig och lämnat ett djupt sår inuti mig, jag önskar att ingen ska behöva gå igenom något liknande.

Jesper
Namnet är fingerat.
Mobbningen började 2004.

Läs nästa berättelse: Jag blev hennes fiende nummer ett