När det röda dammet lagt sig - etiopiska episoder

Annika Sandlund som också är bekant för sina kolumner i Hufvudstadsbladet och Ny Tid har samlat sina erfarenhet av fyra år som hjälparbetare för FN i Addis Abeba i boken När det röda dammet lagt sig – etiopiska episoder. Etiopien är ett land som många av oss inte vet så mycket om. Ändå har landet en tusenårig historia och är ett av de få land i Afrika som inte kolonialiserats, med undantag för en italiensk parentes 1936– 41.

För den som läst Annika Sandlunds kolumner är hennes förmåga att se den lilla människan i det stora hela bekant. I ”När det röda dammet lagt sig” målas flere porträtt på enskilda människor och de situationer dom tacklar. Men viktigast i just den här berättelsen om en idealistisk hjälparbetare är kanske upplevelsen av att vara ovanlig eftersom det handlar om en hel familj. För, som Annika beskriver det, den bästa flyktingarbetaren är den erfarna mannen utan bindningar som snabbt packar sina pinaler och kan vara framme vid gränsen 24 timmar efter att man ringt upp honom. Däremot den som vill leva med sin familj får se sina är karriärmöjligheter begränsade.

I det första kapitlet beskrivs hur Annika, gravid i fjärde månaden, hennes man Philip och deras 15 månaders dotter Freja landar i Etiopiens huvudstad Addis Abeba mitt i natten. Ingen har kommit för att möta dem och det kräver sinnesnärvaro att få en slant för att kunna ringa till hotellet eftersom landet har valutakontroll och banken är stängd. Men mänsklig vänlighet fungerar överallt. Överhuvudtaget är det här en bok om att finna lösningar där det till en början verkar vara svårt att få kontakt.

Föda barn i Addis

Ett exempel är när Annika Sandlund beskriver hur det är att föda barn i Addis Abeba. Flere kvinnor i samma rum, ingen smärtlindring och en teknisk utrustning som inte finns eller inte fungerar. Att Annikas man Philip är med på förlossningen förorsakar bryderi hos både personal och de andra föderskorna. Allt går väl, men som läsare känner jag att det eventuellt är lite väl mycket begärt att hjälparbetare ska sätta sitt liv på spel. Nu kanske någon invänder att det gör ju afrikanerna också och det är ju sant. Men gör inte situationen ett dugg bättre.

I ett avsnitt redogör Annika för hur det kom sig att hon ville bli hjälparbetare. Hur det inte räckte att vara journalist och bara rapportera från krisområden. Nej hon ville jobba med mänskor som med sin kunnighet och diplomati räddar människors liv. Till uppgifterna hör att förutse när flyktingar kan tänkas börja strömma in i ett land i en krissituation. Och i hurdant skick dom kan tänkas vara, välmående eller uttorkade och döende. Det avgör hurdan hjälp som ska ges. Det får en veta om en övernattar vid gränsen i sin sovsäck och iakttar situationen - konkret fältarbete kan man kalla det.

Socialistisk modellstat

Ett fattigt, men bördigt land. Etiopien styrdes av kommunister i 17 år sedan Mengistu Haile Mariam tog makten i en statskupp och i ett slag avskaffade kejsardömet. Den röda terrorn kallas den här tiden 1974 – 1991 då flere hundratusen etiopier svalt ihjäl eller mötte en våldsam död i politiska förföljelser. Etiopien skulle göras till en socialistisk stat av sovjetisk modell. Under den här tiden stödde västmakterna landet med bistånd och östblocket med vapen.

Vad som egentligen är orsaken till att detta urgamla land fortfarande befinner sig på 173:e plats av totalt 186 länder i FN:s utvecklingsindex kan Annika Sandlund naturligtvis inte uttömmande svara på. Men hon ger en bild av hur komplexa problemen är. Hur de politiska reformer saknas som skulle göra stora delar av befolkningen mindre berende av dem som styr landet och mindre utlämnade åt vädrets makter och slumpen. För det finns inte tillräcklig politisk vilja att genomföra de jordreformer som skulle behövas. Och det är inte heller någonting som Världsbanken kräver i utbyte mot bistånd. Så det nuvarande tillståndet fortsätter.

En viktig poäng i boken är hur gester och strukturer är någonting en måste ta hänsyn till när en slår ner bopålarna långt ifrån hemknutarna. FN-medarbetare förutsätts välja bostad som har tillräckliga säkerhetsarrangemang och dom förutsätts också hålla sig med erforderlig personal. Vid en första anblick kan det te sig överdådigt, men är ofta dikterat av omständigheterna. I ett land där infrastrukturen inte fungerar tillfredställande tar allting längre tid och då kan man inte ha familj och arbete utan extra hjälp.

Alla vill bort

Annika Sandlund beskriver Afrikas problem via de människor hon mött. Ett av de sorgligaste kapitlen är berättelsen om Ermias som har en högre högskoleexamen i företagsekonomi, men somförvägras identitetsbevis av en lokal tjänsteman och därför inte får pass. Han drömmer om London och gör ett försök att ta sig till Europa landvägen via Sudan och Libyen. Han kommer så långt som till båten vid medelhavet när den libyska kustbevakningen stoppar människosmugglarna. (Det här sker under överste Khadaffis tid innan den arabiska våren.) Människorsmugglarna kastar skrupelfritt passagerarna överbord, men istället för att dessa skulle bli räddade upp till land igen så tar sig kustbevakarna för att dränka alla som de får tag på genom att hålla deras huvuden under vatten. Ermias lyckas i nattens mörker hålla sig gömd, men när vattnet blir för kallt tvingas han upp på stranden där han blir tillfångatagen och kastad i fängelse. Där han får sitta i månader utan dom innan han förpassas tillbaka till Etiopien. Efter hans följande försök hör ingen av honom någonsin mera igen.

Samma öde, att försvinna, går också de tusentals människor till mötes som varje vår när vinden mojnar över Aden försöker ta sig över till Jemen. Mellan 1 och 5 % av dem dör på vägen och det finns en organistion i Jemen vars enda syfte är att ge de döda en hederlig begravning.

Exotiska stammar

En verklig kulturklyfta skildrar Annika Sandlund när hon med familjen besöker de södra delarna av Etiopien där den fruktade Mursi-stammen bor. Det är en av 24 olika stammar som står i ständig fejd med varandra. Varken bistånd eller utveckling har nått dem och själva bryr de sig inte om begrepp som ”Etiopien”. För dem är stammen allt. Numera består deras interaktion med omvärlden främst av turister som fotograferar stammedlemmarna. Det är också vad Annika gör, för det förväntas hon göra och dessutom betala för varje bild. Hon försöker tappert inleda en konversation med hjälp av tolk med kvinnorna i byn, men det som stjäl kvinnornas intresse är att Annika ammar sin dotter. Det förstår dom, men det uppstår ingen egentlig kontakt därutöver.

Dagligen tvingas Annika svara på sina döttrars frågor kring varför endel har så många barn, varför de lever på gatan och varför de tigger. Det är inte så lätt att svara på sådana frågor när dom uppstår så fort familjen stiger utanför porten till hemmet. Det känns illa att ha så mycket mer än andra. Men Annika vill att hennes barn ska se fattigdomen som ett problem som kan åtgärdas – som slaveriet . Något som borde kunna åtgärdas i den värld vi lever i. Och jag kan tycka att hennes barn har en fördel framom många finska barn. De ser fattigdom, men de ser också någon som dagligen försöker åtgärda problemet, även om det sker med små steg. Mamman i den här historien är ingen superhjälte, men hon klagar antagligen lite mindre än de flesta av oss.

Och som en föredetta kollega till Annika Sandlund när hon jobbade här på Yle så minns jag att hon hade förmågan att se problem som utmaningar. Klarar man det är många svårigheter till hälften övervunna..