Berättelse 171: Läraren mobbade honom – hade jag kunnat stoppa det?

Ellen hade själv blivit mobbad och kände starkt för klasskompisen som också mobbades – av sin lärare. Hon tänker ofta på hur jobbigt han hade det och frågar sig: Hade jag kunnat sätta stopp för det?

Så här skriver Ellen till #tadetpåallvar:

I min klass gick en pojke som mobbades svårt. Vi gick i samma klass under lågstadiet och högstadiet. Jag gick i ett medelstort lågstadium medan högstadiet väldigt stort. I högstadiet fanns det dels några bråkiga pojkar på klassen som tyckte om att håna andra, dels en lärare som var väldigt fräck mot eleverna.

Pojken slutade komma till skolan. En dag kom psykologen in i klassen tillsammans med klassläraren.

I början mobbade de bråkiga pojkarna mej. En gång satt de bakom mig på timmen och upprepade det jag sagt men fånig röst. När timmen var slut brast jag ut i gråt. Senare var det några flickor från min klass som pratade med mig i bussen. Jag berättade för dem om hur jag led av bråkpojkarnas beteende. Flickorna sa att de skulle tala med dem och jag tror att det hjälpte. Jag tycker inte det hände så mycket efter det. Högstadiet gick alltså okej för min del. Jag hade mycket bra vänner i min klass som visade att de var på min sida.

Klasskompisen blev hackkyckling

Det fanns en kille i klassen som hade det mycket värre. Han var av någon anledning lätt att mobba, väldigt liten och snäll. Bråkpojkarna satt ofta på timmarna och pratade hånfullt och ropade på honom på ett förlöjligande sätt.

Men allra värst var det en lärare utsatte den mobbade pojken för. Många gillade läraren som var av den gamla skolan. Många skärpte sig ovanligt mycket på hans timmar. Man skulle kunna läxan på hans timmar, annars fick man bakläxa.

Den mobbade pojken i min klass blev hans hackkyckling. Han hade väl lite svårt att lära sig. I början försökte han verkligen och han läste på sin bakläxa så mycket han förmådde. En dag i sjuan förhörde läraren pojken tills han inte längre kunde svara på frågorna. Då skällde han ut pojken och gav honom ett fult smeknamn som han bar med sig genom hela högstadiet.

Hotade sänka tidigare betyg

Många var också rädda för läraren. Några flickor brukade ringa till mig för att be mig berätta om vad han gått igenom på timmen. De klarade inte av att anteckna allt. De visste att jag alltid kunde allting, var intresserad av ämnet, hade lätt för att lära mig och dessutom skrev rent anteckningarna. Ofta tyckte jag att jag visste bättre än läraren själv vad han hade gått igenom senast.

Droppen kom för pojken på nians vår. Läraren hade oss i två ämnen: vi hade ena ämnet på hösten och det andra på våren. På hösten fick pojken vitsordet fem. På våren tyckte läraren att pojken inte kunde någonting och skällde ut honom och förklarade att han skulle ge en fyra. Läraren visste att man inte kunde stanna på klassen med bara en fyra och hotade därför med att sänka också höstens betyg till en fyra.

Jag tror att det hade behövts ganska lite för att lärarens mobbning i ett tidigare skede. Jag funderade ibland själv på att ställa mig upp mot läraren

Lärare fortsatte ostört

Pojken slutade komma till skolan. En dag kom psykologen in i klassen tillsammans med klassläraren. Hon förklarade att de ville veta om vi visste något vad som kunde vara i oordning. De mobbade pojken hade nämligen vägrat komma till skolan på tre veckor.

Alla satt tysta. Sedan berättade en elev att läraren lovat sänka pojkens betyg från i höstas till en fyra. Psykologen verkade vara nöjd över att höra det. Jag hade gärna berättat mera, men ville inte då inför hela klassen. Jag önskade att hon hade skrivit sitt telefonnummer på svarta tavlan eller berättat var man kan träffa henne.

Jag funderade på att ringa hem till pojkens föräldrar, men jag kände inte egentligen honom. ”Och när han kommer tillbaka, tänk på att vara snälla med honom”, sa psykologen innan hon gick igen.

Efter detta kom pojken tillbaka. Den mobbande lärarens timmar gick han inte mera på utan hade de ämnena med en annan klass. Läraren använde en timme till att sårat och surt förklara hur vissa lata barn får ha timmar med en snäll tant och inte behöver skärpa sig.

Hade jag kunnat hjälpa?

Läraren fick arbeta vidare. Ingen bad om ursäkt inför klassen eller förklarade att en lärare verkligen inte får bete sig så. Det fortsatte som om inget hänt.

Jag tror att det hade behövts ganska lite för att lärarens mobbning i ett tidigare skede. Jag funderade ibland själv på att ställa mig upp mot läraren när han inte hade någon hållhake på mig. Många flickor kunde efter timmen ondgöra sig över hur orättvis läraren hade varit mot pojken. Mobbningen hade kunnat sluta i pojkens fall, om han inte varit så ensam.

Nu efteråt tänker jag väldigt ofta på honom. Kunde han ha varit med i vår vänskapskets och fått det stöd han behövde?

Ellen
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick 1991–1993.

Läs nästa berättelse: Jag mobbades av mina läkare