Hoppa till huvudinnehåll

Fixa mobbningen I #tadetpåallvar

Berättelse 172: Jag mobbades av mina läkare

Från 2014
Uppdaterad 27.05.2014 15:15.
Exitskylt.
Bild: Yle / Peter Sjöholm

En patients smärta och tidigare diagnos räckte inte till för att hon skulle tas på allvar av läkarna. Istället ledde sjukhusbesöken till mobbning där hela avdelningen deltog.

Så här skriver signaturen "När ingen lyssnar" till #tadetpåallvar:

Jag blev grovt mobbad då jag låg intagen på sjukhus. Hela avdelningen deltog i mobbningen. Jag blev stämplad som "tok i huvudet" när jag led av svår endometrios (en sjukdom som innebär att livmoderslemhinnan, eller rester av den, inte bara finns i livmodern utan även utanför, red.anm.) och adenomyos (endometrios i livmodermuskulaturen, red.anm).

På grund av händelserna i år har jag förlorat all tillit till läkarna

Mina smärtor ansågs vara påhittade och någonting att skratta åt, en gynekolog till och med knackade mig i huvudet och sade: ”Var rädd att endometrios inte går upp till hjärnan din". Jag fick ingen riktig vård, personalen såg mig inte i ögonen och under läkarrundan lämnade läkarna mig emellan. Dessutom blev mina patientuppgifter upplästa i väntrummet då andra patienter var närvarande.

Jag hade en kronisk smärta som inte ansågs vara på riktigt utan bara förekomma i min egen fantasi. Jag var inte sjuk på riktigt som de andra "riktiga" patienterna och jag var bara ute efter uppmärksamhet.

Fick tillbringa en helg utan vård

Det hemskaste var att jag har varit diagnostiserad med endometrios och adenomyos sedan 2005 när jag hade ett kirurgiskt ingrepp på grund av sjukdomarna. Ju sämre jag mådde och ju grövre smärtor jag hade, desto sämre behandlades jag. De ringde till och med efter en psykiater och gjorde det så att alla andra patienter hörde det. Då jag blev intagen som jourpatient rörde läkarna inte vid mig. Jag fick bara ligga där i en säng med fruktansvärda smärtor under en hel helg, utan att bli undersökt av en läkare.

Du är inte ensam – #tadetpåallvar

I år hade jag ett nytt kirurgiskt ingrepp. Då hittade läkarna endometrios på vänstra sidan av bäckenet och tog bort hela den högra äggstocken. Diagnosen blev endometriosis pelvis och endometriosis ovarii. Endometriosen var överallt där jag hade sagt att smärtan (och endometriosen) var. Även om jag äntligen fick någon slags vård ser jag ingen slut på mobbningen från personalen på sjukhuset. Mobbningen har bara tagit andra former. Jag får ingen hjälp någonstans och är jätterädd hela tiden.

På grund av händelserna i år har jag förlorat all tillit till läkarna, jag har blivit diagnostiserad med posttraumatiskt stressyndrom och jag är jätterädd för min gynekolog. Jag kan fortfarande inte tro att sådant kan hända i Finland. Jag skulle kanske kunna förstå det som har hänt om jag inte redan hade diagnosen sen året 2005. Har aldrig i livet känt mig så ensam, rädd och hjälplös.

"När ingen lyssnar"
Mobbningen pågick 2013–2014.

Läs nästa berättelse: Skolan lyssnade inte