Berättelse 173: Skolan lyssnade inte

En kontrollerande klasskamrat gjorde Evas dotters liv till en mardröm. Samtidigt blev mobbningen också en lärdom för livet.

Så här skriver Eva till #tadetpåallvar:

Jag vill berätta om hur det känns som mor att uppleva hur ens egen dotter blir mobbad. Vi hade det bra i skolan och min dotter trivdes jättebra och tiden gick. Allt efterhand var det en elev som ville ta "kontroll" över min flicka och berätta hur var och när man skulle göra allt. Annars blev hon sur och grinig och for hem till sina föräldrar och klagade.

Efterhand hittade min tös mer och mer kompisar att leka med och ville vara med dem också. Hon hade också andra fritidsintressen och var helt olik den andra. Detta ogillades skarpt. Den andra ville kontrollera.

Då det blev dags för högstadiet bestämde min tös att hon nu ville bli fri och komma ifrån och söka sig nya kompisar och nytt umgänge. Tyvärr ledde detta till en mardröm som varade i ett par år. Nu kritiserades min tös av den andra. Hon hade fel kläder, fel frisyr, fel skrivstil och fel intressen. Allt var fel, fel, fel. Mobbaren samlade andra omkring sig och till slut var det rätt hopplöst.

Så småningom tog det för mycket energi för min dotter att hålla "skenet uppe" och vi fick reda på det hemma. Vi kopplade in både lärare och kuratorer, men till ingen nytta. De lyssnade ju på den som hade förmågan att vända allt till sin fördel.

Efter goda kompisars härliga sätt och tillgivenhet kom min tös så småningom över detta och har nu som en lärdom i bagaget; lita inte på dem som gnäller och skäller mest. Det kan också vara de som är ursprunget till mobbningen om de inte får "sin vilja igenom". Ibland måste man också vända på kakan för att se hela sanningen.

Eva
Namnet är fingerat.
Mobbningen pågick under 2000-talet.

Läs nästa berättelse: Jag tatuerade mitt motto