Berättelse 174: Jag tatuerade mitt motto

Hon var överviktig och valdes därför snabbt till mobbningsoffer. Mobbningen följde med Heidi genom hela grundskolan och har gett henne djup depression.

Så här skriver Heidi till #tadetpåallvar:

Jag har blivit mobbad i hela grundskolan. Det satte igång inom en månad efter att jag börjat i årskurs ett. På rasterna var jag oftast ensam. Jag hade inte heller alltför mycket vänner utanför skolan.

I årskurs tre så blev det ännu värre. Då lämnades jag ännu mera ensam, både under rasterna och timmarna. Klassens pojkar började säga fula saker: att jag var ful, fet, idiot med mera. Jag har alltid varit överviktig så det var lätt för dem att välja mig som måltavla. Jag sade aldrig emot dem, var bara tyst.

Till slut vägrade jag att gå till skolan. Jag bara grät och grät hemma och berättade för mamma: ”jag vill inte fara till skolan, jag vill inte fara till skolan. Jag har inga kompisar, alla mobbar mig”. Då tog mamma kontakt med min lärare. Läraren ville först prata med mig om saken och sedan tog hon in mobbarna och talade med dem. Efter det kom en av mobbarna och bad om ursäkt. Han slutade mobba ett tag tills det fortsatte igen.

Mobbningen följde efter mig

Sedan flyttade vi till en annan ort från och med femman. Där blev jag också mobbad av skolans äldsta elever för jag var ny i den lilla skolan med under hundra elever. Igen var det lätt att mobba mig för att jag var överviktig. I årskurs sex lugnade mobbningen ned sig lite, vilket var jätteskönt.

I högstadiet blev jag igen mobbad av mina klasskamrater. Jag blev igen lämnad utanför när vi skulle ha grupparbete och satt ensam på timmarna. Jag skolkade mycket för jag inte ville vara i skolan och bli lämnad ensam. Jag ville inte att alla skulle se på mig och viska med sina kompisar.

Dilligaf gav styrka

På grund av mobbningen har jag lidit av djup depression i ungefär 6–8 år. Jag får också panikångestattacker och litar inte på människor. Jag känner inte mig trygg med nya människor och släpper dem inte nära mig.

Nu har jag gått cirka två år i psykoterapi. Nu först börjar jag komma över den skit jag tvingats ta emot. Ännu får jag panikångestattacker ibland, men inte lika ofta. Jag mår ännu psykiskt dåligt av mobbningen men har börjat lära mig att inte lyssna på vad folk säger.

Jag tog en tatuering med en text som fått mig att bli starkare för varje dag: Dilligaf (=Do I Look Like I Give A Fuck). Fast det kommer att räcka länge innan jag är helt frisk igen.

Heidi
Mobbningen pågick 1998–2007.

Läs nästa berättelse: Jag var en mobbare