Johan Lindholm: Jag fick inte springa

Alla ska få vara med. Så borde det vara. I Ekenäs var det inte så. Där var det endast de bästa som fick vara med.

Jag tillhörde dem som inte hade så mycket spring i bena. Eller, jo visst, klart jag hade spring i bena, men jag var inte särskilt snabb. Varje år den här tiden gick jag omkring och bar på en besvikelse inom mig. Jag platsade inte i stafettlaget, i år heller. I och för sig så tänkte jag inte så mycket på det då. Jag skakade av besvikelsen ganska snabbt och tänkte, skit i det där, det är ändå bara för töntar. Nu på äldre dagar, när jag har bekantat mig med fenomenet Stafettkarnevalen, så märker jag att jag gått miste om något stort, fint och magiskt.

I år blir det tredje året i rad som jag står på Olympiastadions gräsplan och rapporterar i direktsänd radio. Jag har fått en inblick i vad Stafettkarnevalen kan vara och betyda för barn och unga. Stämningen är på topp, man har roligt och det finns en samhörighet som heter duga. Det flirtas lite oskyldigt i korridorerna, pojkarna drar flickorna i håret och flickorna skickar hemliga lappar åt pojkarna. Kanske det till och med uppstår en liten stafettromans. Man hittar nya kompisar och gör något stort och festligt tillsammans. Men det här gäller ju bara för dem som får vara med.

Jag skyller inte på min egen långsamhet eller dåliga kondition. Jag skyller helt kallt på mina gymnastiklärare. Eller ja, gymnastiklärare och gymnastiklärare, i lågstadiet hade vi ingen gymnastiklärare. Var det inte klassläraren så var det vaktmästaren som höll i gymnastikundervisningen. Ett av de mera kreativa påhitten som vaktmästaren hade var att vi skulle spela innebandy. Kul, tänkte vi. Men vaktmästaren hade hittat på nya regler, man fick bara hålla i klubban med en hand. Det säger väl ganska mycket om hur pedagogisk vår lärare var. Ursäkta, hur pedagogisk vår vaktmästare var.

Det är klart att det ibland erbjöds möjligheten att vara med på Stafettkarnevalen. Det sticker jag inte under stol med. Man kunde ju alltid vara med i hejarklacken. Som kille blev svaret ganska snabbt: - Nej tack, håll era majviskor och grön-vita ansiktsmålningar. Det var andra tider då. Killarna skulle springa och tjejerna heja. Detta förstärktes ytterligare i gymnasiet. Framför allt killarna gjordes till gudar eller någon slags krigshjältar som återvänder från slagfältet med guld i bakfickan. De skulle tackas, bockas och prisbelönas på morgonsamlingarna och skolavslutningarna, det fanns ingen hejd på det.

Jag förstår ju mycket väl att det är fråga om en tävling. Och tävlingar ska man gå in för att vinna. Men å andra sidan så står det så här på Stafettkarnevalens hemsidor under rubriken målsättning: ”Den idrottsliga målsättningen är att betona glädjen i idrotten, lagandan, kamratskapet och skolgemenskapen.” Jag medger att det är fina ord, men för den som aldrig fick vara med betyder det inte mycket.

Idag blir folk blir väldigt förvånade när de hör att jag aldrig sprungit på Stafettkarnevalen. Vad då, inte sprungit på Stafettkarnevalen, du som är så atletisk och i bra skick, får jag ofta höra. Sant. Nu är nu men då var då. Efter att jag i jobbets tecken fått ta del av den förtrollande stämningen som råder på Olympiastadion varje år i maj är jag tacksam över att jag jobbar med det jag gör. För på det här viset kan jag förmedla vidare stämningarna via radiovågorna till de som kanske sitter hemma och inte, precis som jag, får vara med på gräsplanen, fast de kanske vill.

Idag är jag 32 år gammal och kanske det här bara är en bitter mans bekännelser, men en sak hoppas jag innerligt, att man i de finlandssvenska skolorna inte har det elitistiska tävlingstankesättet som rådde i mina skolor. Framför allt inte i de lägre klasserna. Då ska idrott vara kul. Jag anser att Stafettkarnevalen är lite som livet, alla ska få vara med och springa, fastän man inte är den snabbaste. Eller hur?