En dinosaurie på Nationalbalettens stora vårgala?

En dinosaurie på Nationalbalettens stora vårgala?

Som Prinsen i Svansjön och som Onegin har balettchefen Kenneth Greve nu för första gången dansat inför publik på Nationaloperans huvudscen.

Det var Operans generaldirektör Päivi Kärkkäinen som kastade fram frågan till konstnärlige ledaren Kenneth Greve om när han skulle bjuda in sina dansarvänner från runtom i världen. Det här berättade han när Nationalbalettens vårsäsong avslutades med galaföreställningen Kenneth & Friends fredag och lördag kväll. Och balettpubliken var trogen, salongen fullsatt och stämningen extra festlig med Greve och informationschefen Heidi Almi välkomnande på scen med varsin mikrofon i högsta hugg – förövrigt ett mycket lyckat och mera informellt drag som kanske kunde användas oftare i samband med denna, en av våra förmodligen mest abstrakta konstarter.

Förföriskt leende Odile

Balettchefen överlät rätt snart konferencieruppdraget helt till Almi. Redan i kvällens tredje dans, den tredje aktens pas de deux ur Svansjön, medverkade han själv som prinsen. Greve, som blev balettchef 2008, dansade härmed för första gången inför publik på nationalbalettens huvudscen. Nicholas Ziegler gjorde Rothbarts roll och Odile, den svarta svanen, tolkades ytterst säkert och med glimten i ögat av bulgariskfödda Desislava Stoeva. Hon är kommen till Helsingforsensemblen från Kungliga Operan i Stockholm. Plötsligt hade vi dessutom tre prinsar på scen i och med att Greve kallade in Friedemann Vogel från baletten i Stuttgart och Alexej Timofejev från Marinskii baletten - festligt! Greve lär förövrigt träna klassiskt ett par gånger i veckan utöver ordinär motionsträning. Hur han klarade sig

skall vi återkomma till i samband med kvällens final. Själv har Greve kallat sig en dinosaurie i balettvärlden med sina fyrtiofem år på nacken.

Varm orangeröd klädprakt

Kvällens utdrag ur tio baletter gav en rätt bred bild av dans på klassisk grund. Här hade vi stora scenuppsättningar med dekor- och klädprakt som i Marius Petipas Don Quijote och annorlunda verk som israelen Ohad Naharins Deca Dance Helsinki: Black Milk (1985/1991) med fem av Nationalbalettens främsta dansörer. I sin helhet innehåller Deca Dance Helsinki flera partier med både humoristiska passager och stämningar av mystik. Här i Black Milk var element av mystik klart närvarande och dansarnas bara överkroppar och beigefärgade, vida byxor, som svepte omkring, blev en väsentlig del av den ritartade dansen.

Dödad av jaktbröder

Under kvällen dansades också utdrag ur baletter som Greves version av Scheherazade och Agrippina Vaganovas Diana och Actaeon, den sorgliga grekiska myten om hur Actaeon förvandlas till ett rådjur som slutligen dödas av sina jaktvänner. Lojofödda Maria Baranova, dotter till ukrainska föräldrar och Aleksei Timofejev tolkade känsligt de tu.

Skyltdocka som får liv

Extra spännande var sedan ohjälpligen utdragen ur de två modernare verken, amerikanen William Forsythes In the Middle, Somewhat Elevated och italienaren Mauro Bigonzettis Kazimir´s Colours. Till Sostakovits musik i Kazimirś Colours dansade italienaren Rachele Buriassi från Stuttgart Ballet tillsammans med Friedemann Vogel, från samma kompani och tidigare under kvällen även med i Romeo och Julia. Dräkterna i Kazimirs´Colours är ytterst enkla, för hans del gul-svarta shorts och för hennes del gul-vita dito med en vit topp. Dansen innebär för henne bland annat många höga benlyft, rullande över hans rygg, hopp i fosterställning i hans famn. Det hela är plastiskt akrobatiskt och bitvis kan hon leda tankarna till exempelvis en skyltdocka, som får liv när han tvinnar den efter eget behag.

När Forsythes In the Middle, Somewhat Elevated hade premiär på Nationalbaletten i fjol brakade det loss på allvar i en balettens rock´n roll, som en i publiken uttryckte det. Koreografin från 1980-talet innebar enligt The New York Times skribent att en helt ny balettera då föddes. Thom Willems kraftfulla, maskinmässiga datormusik till den neoklassiska dansstilen driven till sin spets bildar en verkligt effektfull helhet där den klassiska balettens mittcentrering har ersatts av att dansarna ofta balanserar diagonalt, utanför sina naturliga mittpunkter och emot tyngdkraftens lagar. Det obarmhärtiga dunkandet och upprepningarna både i musiken och i dansen gör ett oerhört starkt intryck antingen man tycker om verket eller inte. Själv gör jag det mycket.

Kvällens clou

Det kan inte hjälpas, men kvällens clou för min del blev sopranen Helena Juntunens Monty Pythonversion av sången The Diva´s Lament What ever Happened To My Part? Enligt programbladet och Heidi Almi skulle Juntunen framföra Rosalindas Csardas ur Johann Strauss operett Läderlappen. Istället överraskade hon med att först med självironi prata om hur hon kunde ses som ett reklamavbrott då dekoren till kvällens sista balettutdrag skulle fås på plats. Hon ondgjorde sig också över insikten att hon var den fylligaste på scen. Upp på detta tolkade hon en divas våndor med suverän scennärvaro. Hon lockade fram rungande applåder och också skratt när hon slutligen drog med sig Kenneth Greve över scenen.

Greve helt klart en dinosaurie

Greve för sin del klarade sig mer än väl med den äran trots att han i motsats till kvällens utomstående stjärnor Friedemann Vogel, Rachele Buriassi och Maria Kochetkova har sin aktiva dansarkarriär bakom sig . Om man alls ska jämföra, borde han jämföras med dansken Johan Kobborg, i dag ledare för Nationalbaletten i Rumänien och den engelska Nationalbalettens chef Tamara Rojo samt Isabelle Ciaravola, som när hon i februari avgick från sin tjugofyra åriga solistkarriär vid Paris Operan fick stående ovationer i en halv timmes tid. Det var också i Tatjanas roll i Onegin som Ciaravola dansade med Greve i kvällens sista dans, den tredje akten ur författaren Aleksandr Puŝkins och koreografen John Crankos Onegin.

Trots att de några hopp Greve gjorde, inte var kvällens mest utmärkande, är han fortfarande stjärndansare med all den elegans och utstrålning det innebär. Ja en dinosaurie är han helt klart, men då vad storleken beträffar i kombination med hans starka tekniska grund och inte minst dansarmognad.

Galan var på många sätt en mycket lyckad storsatsning av Nationalbaletten.