Hoppa till huvudinnehåll

Hälsa

Frida Lindholm: Våga visa din sorg

Från 2014
Uppdaterad 30.05.2014 10:27.
Frida Lindholm

För åtta år sedan skulle jag ta tåget mellan Helsingfors och Åbo. Jag klarade mig inte fram till plattformen. På en parkbänk utanför stationen föll jag ner, bröt ihop och ringde Studenthälsan. ”Min mamma kommer dö. Jag är trött och ensam, har kallt och kommer aldrig klara det här. Jag behöver hjälp.” Hemma hade det varit ett hemskt veckoslut. Mamma hade blivit mycket värre än tidigare. Hon hostade, haltade, var trött och svullen om fötter och kinder och alla visste, men ingen sa det, hon inte skulle klara sig, hon skulle dö.

Men sorgen var så stor för mig, så grå, så klibbig och seg, som en stor dimma som bara omslöt mig, större än orden jag hade att använda, så jag klarade aldrig av att prata om den. Trots att jag fick tid, omedelbart, till Studenthälsans psykolog sa de att jag var slutbehandlad redan efter den tredje sittningen. Jag varken grät eller var särskilt skör. Jag kunde inte sörja och levde därför i flera år i som om jag var omlindad av en grå gardin.

Det är viktigt att låta sorgen komma ut för att du skall hållas frisk. När starka känslor samlas inombords utan att du ventilerar dem blir de slutligen en klump. En klump som trycker på bröstet, sätter sig på lungorna, hindrar dig att skratta, röra på dig och gör slutligen så du inte känner något annat än klumpen själv. Under två års tid skrattade jag inte en enda gång från hjärtat.

Det spelar ingen roll vem du förlorat. Det kan ha varit en hund eller en storebror. Den första aktiva sorgetiden tar ett år. Det är tomt under midsommar, födelsedag, jul, påsk, söndagar, måndagar och alla andra dagar i veckan. Året därpå lättar sorgen lite. Du har nya minnen du skapat året innan. Det går timmar, eller dagar utan att du tänker aktivt på det du förlorat. Sen går tiden som den vill. Livet går vidare och tankarna fylls av nya utmaningar och framtidsplaner. Du överlever.

I dag, den 29 maj, är det 7 år sedan min mamma dog i bröstcancer. Jag överlevde, men känner fortfarande att det är jobbigt att sörja. Tiden skall vara den perfekta, vädret det rätta, jag skall vara ensam eller i helt rätt sällskap och enbart då och endast några minuter är jag öppen med min gråt och min saknad.

I och med att jag själv har svårt att visa känslor var det oerhört befriande att se en god vän bryta ihop totalt då hon gjorde slut med sin pojkvän. Hon grät, var desperat, eländig, pytteliten och svag i flera månader. Hon visade mig ett nytt sätt att behandla förlust. Att bara fall ihop och bli kvar liggande, också om det gått några dagar, några veckor, månader. Det jag lärde mig av henne var att man inte alltid behöva vara den starka. Då du låter benen vika sig under dig och bara faller ihop kommer du märka att det alltid finns någon där som lyfter upp dig.

Det spelar ingen roll hur du kan eller hur du väljer att sörja. Inte heller vad du är ledsen över. Det viktiga är att inte hålla tillbaka. Ge sorgen den tid det tar, våga visa din sorg. När du öppnar spärrarna för gråten kommer du också att göra det för skrattet.