Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Om den svåra konsten att lära sig bo i sig själv

Från 2014
Uppdaterad 10.06.2014 08:28.
Pia Ingström
Bild: Cata Portin

Pia Ingström, (f. 1958) fil. lic. och litteraturredaktör vid Hufvudstadsbladet, inleder sin bok Känslor äger rum, Liv i hem, stuga och villa med en färggrann beskrivning av det hon omgavs av både innanför sitt dåvarande hems väggar och i det hon kunde se från sina fönster in i kringvarande lägenheter.

I sjutton år bodde hon i Helsingfors centrum med sin man, sina två söner och bitvis också en bonusson. I närliggande lägenheter kan man inte undgå att se vad som i den Ingströmska – Ekmanska familjeretoriken har börjat kallas Porrstudion och den Ensamma flickan. Porrstudion har fått sitt smeknamn på grund av den starka belysningen i lägenheten och de personer som klädda i badrock står och röker intill fönstret. Den Ensamma flickan är en ung kvinna som kan sitta långa stunder vid sitt köksbord och bara dra i en hårslinga. Dessutom finns här människorna i gårdshuset, som i sin tur också kan se in hos Ingström.

Här kommer vi direkt in i Ingströms projekt att utforska det materiellas immateriella dimensioner, vad det är som gör ett hem till ett hem. Hon vill beskriva växelverkan mellan hem och människa och hur bokstavligt känslor äger rum i hemmets olika utrymmen.

Vad gör att ”hima e hima fast de´ e rojsigt"

I tre texter närmar Ingström sig hemmet ur olika synvinklar. I den första, ”Riktiga hem, riktiga liv”, frågar hon sig genom vilka gärningar vi lever in våra hem? Vad gör att ”hima e hima fast de´ e rojsigt, som gamla Helsingforsare uttryckte saken i Ingströms barndom under 1960-talet. Och vad innebär skönhet i ett hem?

Liksom åtminstone delvis i sina två tidigare böcker, Den flygande feministen (2007) och Inte utan min mamma (2010) ägnar sig Ingström i Känslor äger rum åt en biografisk essäistik. Också här söker hon svar utifrån sitt eget liv, hon gör intervjuer och hon läser andras texter.

I litteraturen läser Ingström bland andra filosofen Henri Lefevbres tankar om tre rum – det iakttagna, det föreställda, det levda. Riktigt glad blir hon när hon hittar fram till den franske filosofen och litteraturvetaren Gaston Bachelards essä Rummets poetik. I den söker han en känsla, som är en plats, som är en känsla. Han frågar sig om det är möjligt att tvärs igenom minnena av alla hus vi bott i, eller drömt om att bo i, uppfatta en tydlig stämning som bekräftar det unika i just våra minnen av medmänsklig närhet? Och hur kan också helt tillfälliga skydd, ibland, i vårt inre, ges värden som saknar all objektiv grund? Hur kan till exempel ett helt rojsigt hem för någon te sig som himmelriket?

Det förmodligen mest flagranta exemplet på det här ger Ingström i form av en granne vars lägenhets innehåll förs ut i svarta sopsäckar med lager av avfall som sprider en unken lukt av smuts i trappan … I samband med ett stambyte finns äntligen en orsak för husbolaget att säga upp grannens hyreskontrakt.

När Ingströms man några månader senare råkar stöta ihop med den tidigare grannen på stan uttrycker hon sin djupa harm över att hon har tvingats ut i slummen i förorten.

Spektret av mänskligt boende som Ingström tar upp är brett. Hon rör sig i allt från ensamhem, kvällshem, hemska hem, hem med skam och skräck till hem med kärlek och söndagshem. Direkt roligt blir det när hon till exempel raljerar över hur Bachelard verkar tro att städa betyder att stå i solstrimman i en salong och smeka fram glansen i vackra lackerade trämöbler, istället för att ligga i en konstig vinkel kring tvättmaskinen på badrumsgolvet beväpnad med virknål och dra upp hårproppar stora som marsvin ur golvbrunnen under duschskåpet, eller att plocka upp 265 legobitar från golvet medan skalen av påskens mignonägg mals ner i mattan där man kryper fram.

Allting är inte hejsanhoppsan i Svenskfinland

I bokens andra text, ”Avkopplande betungande” handlar det om fritidsboendet, stugan, villan, Landet, som besitter en minst lika tät aura av drömda värden som boendet i staden. Landet kan dessutom förutom en konkret plats, bli en iscensättning av den människa man önskar vara också under vintern, men där vardagen ofta hindrar en från det.

Ingström söker andra inspirationskällor än vår tids inredningshysteri och förändringsprogram. För många år sedan, när hon levde under småbarnsföräldrastress på landet, lekte hon med tanken att skriva en bok under titeln ”Hemska landen i Svenskfinland”… I den skulle hon samla allt som var löjligt, jobbigt och nedbrytande med livet ute på sommarstället, utgående från både egna och vänners anekdoter.

I dag lyckönskar Ingström sig till att det blev så att hon istället nu lutar sig på det material som har insamlats av Folkkultursarkivet vid Svenska litteratursällskapet om hemmets prydnader respektive fritidsboende. Människors beskrivningar av sina hem, både på landet och i staden, ger Ingström ypperliga möjligheter att spegla egna upplevelser.

Mest givande är Ingström när hon blir smått Knausgårdskt personlig och verkligen bjuder på sig själv. Som när hon intervjuar en socialarbetare och ser framför sig hur äldste sonen vid ett förmodat hembesök hos henne skulle ha ritat en bild på en eldsprutande drake och sagt att det är mamma. Och att grannarna väl visste att hon hade lätt för att skrika.

Socialarbetaren i sin tur konstaterar att inte heller Svenskfinland är någon trygg ankdamm där allt är kiva och hejsanhoppsan!”.

Från landeamazon till landeskeptiker

Ingström inför också nya uttryck som till exempel de utmärkta ”landeamazon” och ”landeskeptiker”. Hon önskar att hon själv hade förmått förvandla sig till en amazon och trivselkatalysator i familjens landesamvaro, istället för de tunga veckor det har inneburit för henne med fästingplockande i den mörka stugan. Ja, hon låter det verkligen blåsa friskt genom att ta upp tabun som att hon ser sig själv som ett trist exempel på svärdotter på landet. Det hela har gått så långt att Ingströms man i milda men orubbliga ordalag har utfärdat portförbud för henne under flera år på svärmors holme.

Liknande svårigheter kan man också möta i materialet på Svenska litteratursällskapets Folkkultursarkiv, svårigheter som när de så här kommer i dagen kanske avdramatiserar den inte alltid lätta landetillvaron. I bästa fall kan de förhoppningsvis ge ökad förståelse för att det finns verkligt många olika sätt att leva stugliv.

Från snörmakeri till kvinnosak

I text nummer tre, ”Jag har också bord och stol”, skriver Ingström sin version av Ida Sofia Salins (1865-1952) liv, en version som är en skapelse av Ingströms ”skenande inlevelse på tvivelaktiga grunder” som passar hennes "sena medelålders melankoliska grundton”. Allt skall tas ifrån oss, hur ska vi stå ut, undrar Ingström. Dessutom har hon börjat tycka att Ida tillhör henne, att folk kunde visa lite respekt i stället för att kasta omkring sig klichéer om Ida. Salin var nämligen en av det unga 1900-talets tidiga företagare i det nya Helsingfors som tog form. Som knapp- och snörfabrikörska åstadkom hon en bit kvinnohistoria av mycket konkret praktisk betydelse. Postumt blev Salin en av ”den finska kvinnorörelsens centrala krafter” i och med att hon, till omgivningens förtret, testamenterade sin huvudsakliga kvarlåtenskap till Kvinnosaksförbundet Unionen.

Ingström har kommit Ida nära i och med att hon under sin studietid fick bo på Idas Solvik torp, numera Villa Salin på Drumsö. Genom att pussla ihop delar ur gamla dokument, identifiera fotografier och göra intervjuer lyckas Ingström återskapa något av de rum och hem och människor som var viktiga för Ida. Samtidigt var Ida Salin en mångfasetterad person, inte alls lätt att beskriva.

Av samma skäl är hem och hus och allehanda inre boningar mångfasetterat spännande. För att återvända till Bachelard, som Ingström utgått ifrån. Han säger också att: Vår själ är en boning. Och när vi påminner oss om ´hus´, om ´rum´, lär vi oss att ´bo i oss själva´.

Pia Ingströms bok Känslor äger rum kan definitivt fungera som en hjälp i denna process som vi alla går genom – det vill säga att försöka lära oss att leva i en så bra samklang som möjligt med våra yttre och inre rum, med boningen i oss själva.

Mer om ämnet på Yle Arenan