Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Lång väg hem för återvändande flyktingar

Uppdaterad 05.06.2014 20:16.
Programmet är inte längre tillgängligt

De står och väntar på oss vid landsvägen - hela familjen. De tillhör den serbiska minoriteten i Kroatien och återvände till hemlandet i fjol efter 18 års landsflykt i Serbien.

De verkar glada över att äntligen få besök för de bor avlägset och rätt isolerat i den lilla byn Gornja Trebinja. Här finns väldigt få unga och nästan inga barn.

Återflyttare, tvillingpojkar kroatienserber

- Vi längtar efter människor och grannar. Här finns just inget liv, vilket det fanns förut. Byn är död, säger pappa Goran Breberina, som ville flytta tillbaka hem för att låta sina söner växa upp på fädernegården.

- Vi vill ge dem en så normal barndom som möjligt. Men lika bra barndom, som vi hade - det klarar vi inte av att ge dem.

Serbminoriteten har minskat i hela landet

Här i Karlovac-distriktet har den serbiska minoriteten varit stor. Före kriget i början på 90-talet utgjorde de hela 44 % av befolkningen. I dag utgör de mindre än 15 %.

Det är ungefär enligt samma relation som den serbiska minoriteten har krympt i hela Kroatien: Från 13 % till ynka 4,4 % i dag. Av de 250 000, som flydde till Serbien under kriget uppges 136 000 officiellt ha återvänt hem. Men siffran stämmer inte.

Skenbar återflyttning

Professor Milorad Pupovac
Bildtext Milorad Pupovac

- Enligt UNHCR har bara mellan 70 000 och 80 000 återvänt i verkligheten. Många fler har nog försökt flytta hem. De har registrerat sig i Kroatien, men bor i praktiken i Serbien helt enkelt för att de inte klarar sig ekonomiskt här.

Det säger professor Milorad Pupovac, som är orolig över att intoleransen mot serbminoriteten har ökat på sistone.

Medan medlemsskapsförhandlingarna med EU pågick så genomfördes många reformer, som gagnade kroatienserberna. Men efter att landet blev EU-medlem i somras så började man strunta i att efterleva många av de här reformerna.

Samtidigt hårdnade attityderna till serbminoriteten och i dag är många rädda för att avslöja att de är etniska serber.

Hellre ortodox än serb

- Ibland säger de hellre att de är kristna ortodoxa än att de är kroatienserber, berättar Pupovac. Det medför mindre trubbel.

Nationalistiskt sinnade kroater ropar "Döda serberna!" på fotbollsarenor och i andra sammanhang. De använder gamla nazi-symboler för att skrämma serbminoriteten.

Det har lett till att många familjer, som bor i områden med mindre serbbefolkning, låter bli att sända sina barn till undervisningen i det serbiska språket. De vill helt enkelt inte utsätta sina barn för den stigmatisering, som det ofta leder till.

Språkpolitiken problematisk

De talade språken serbiska och kroatiska är väldigt lika varandra och folk kan kommunicera utan svårigheter. Men serberna använder det kyrilliska alfabetet till skillnad från kroaternas latinska.

I områden med stor serbminoritet fungerar språkundervisningen, men där det finns mindre serber är det svårt. Undervisningen är inte integrerad i skolarbetet utan ges kvällstid eller på lördagarna. Resultatet är att många serbisktalande barn i dag inte lär sig det serbiska skriftspråket. Det oroar Popovac, som undervisar i språk på universitetet i huvudstaden Zagreb.

- Vår förebild är er modell - i Svenskfinland, säger Popovac, som har besökt både folktinget och Åland. Finlandsvenskarnas status inspirerar oss som ett gott exempel på hur en minoritets ställning kan organiseras på ett bra sätt.

Diskriminering på arbetsmarknaden

Enligt Popovac pågår en tydlig diskriminering av serbminoriteten på den kroatiska arbetsmarknaden. Inom den offentliga sektorn är det helt klart att man bryter mot lagen, eftersom jobben borde fördelas ungefär proportionellt enligt folkgruppernas storlek.

Cirka 23 % av hela befolknnigen i Kroatien är utan jobb. Av de unga är ungefär 50 % arbetslös.

- Bland kroatienserberna uppgår arbetslösheten till 70-80 %, hävdar Popovac. På många orter är det omöjligt att hitta en enda ung krotienserb, som har jobb.

Farfar och tolk med familjen

Lite ströjobb nångång - oftast inget alls

Inte heller "vår" återflyttade familj har lyckats få arbete, utom lite ströjobb ibland. Mamma Šikić jobbade i butik under exilen i Serbien. Hon tyckte mycket om det arbetet och skulle gärna fortsätta inom den branschen.

Pappa Goran igen drömmer om att bli jordbrukare. Han har ansökt om stöd för att starta eget, men fått back. Något annat jobb har han heller inte fått.

- Av 80 serber här så har kanske en hittat något slags ordentligt jobb. Jag vet inte vad jag ska ta mig till, säger Goran med en suck.