Bosnien i våra hjärtan

Jag får gåshud av Bosniens nationalsång. Hur blev det så här? Jag är ju finländare, skriver Sixten Björkstrand som gjort dokumentären Bosnien i våra hjärtan.

Gåshuden beror troligen på det som hände i Kaunas den 15 oktober 2013. Tusentals bosnier från hela världen hade rest till Litauen för att bevittna den viktigaste matchen i Bosnien-Hercegovinas historia. Bland dem fanns Amer och Midhat Cehobasic samt Emir Elkaz, huvudpersonerna i min dokumentär Bosnien i våra hjärtan.

Dokumentären har redan haft världspremiär i New York på filmfestivalen Bosnian Herzegovinian Film Festival, och filmfestivalen Kicking and Screening kommer att visa filmen under fotbolls-VM i Brasilien. Under arbetsprocessen har jag lärt mig massor, träffat många fina människor och upplevt häftiga händelser. Det hela fick sin början i september då jag filmade på en bosnisk fest i Närpes. Om det är någon som kan festa så är det bosnier. Stämningen var skön, folk i alla åldrar sjöng, dansade, åt god mat, umgicks och snackade om bland annat fotboll. Alla var mycket förväntansfulla inför de sista två VM-kvalmatcherna mot Liechtenstein och Litauen. Vid den tidpunkten ledde Bosnien sin VM-kvalgrupp och hade alltså allting i sina egna händer.

De mest optimistiska funderade redan på hurdan grupp Bosnien skulle få i VM, medan andra var rädda för att landslaget än en gång skulle falla på mållinjen. I de två senaste kvalen hade Bosnien nämligen förlorat i playoff och båda gångerna hade de förlorat mot Portugal. Rädslan fanns där, men nu var förväntningarna högre än någonsin tidigare.

Något historiskt på gång

På festen träffade jag också Amer Cehobasic som är medlem i den fanatiska hejarklacken BHFanaticos. Amer berättade att han skulle resa till den sista och avgörande matchen i Kaunas. Jag fick känslan att något historiskt och unikt var på väg att hända, och bestämde mig för att resa till Litauen tillsammans med Amer, hans pappa Midhat och hans vän Emir.

Spänningen låg redan i luften när vi kom fram till Litauen dagen innan den stora matchen. På natten före den sista VM-kvalmatchen och långt in på morgontimmarna, kunde man höra hejarramsorna och ljudet av olika smällare och fyrverkerier som ekade på de annars så tysta gatorna i Kaunas.

Matchdagen var en enda lång fest och redan vid middagstid var Kaunas centrum fyllt av blågula färger, flaggor, bengaliska eldar och glada människor som visade varför just Bosniens supportrar anses vara bland de bästa i världen. Fler och fler bosnier började samlas i centrum av Kaunas och stämningen blev allt intensivare. Alla väntade på att den historiska matchen äntligen skulle börja. När supportrarna marscherade från centrum till stadion var det inte lång tid kvar till matchstarten.

Ju mer jag snackade med bosnier i Kaunas, desto mer ville jag att Bosnien skulle ta sig till Brasilien. Flera personer undrade också varför en finländare ville göra en dokumentär om Bosnien. Det fanns flera orsaker. Jag har växt upp med fotboll och vet hur mycket fotboll kan betyda. För bosnier betyder fotboll ännu mer på grund av landets grymma historia. Det handlar om mycket mer än bara sport. Framgången i fotboll ger hopp om en bättre framtid och hjälper dem kanske att glömma en del av krigets grymheter. För flera bosniska landslagsspelare som Edin Dzeko eller Vedad Ibisevic har fotbollen varit nyckeln till ett bättre liv.

En förenande kraft

Fotbollen förenar också de olika folkgrupperna i landet på ett sätt som politiken, religionen eller nationalismen inte klarar av. Landslaget är en bra förebild för hela landets befolkning. En förebild som visar att människor med olika etnisk bakgrund kan jobba för ett gemensamt mål och klara sig bra. På läktaren följer supportrarna landslagets exempel där muslimer, ortodoxa, katoliker och ateister stöder det egna landslaget sida vid sida.

Inför kommande VM behöver jag inte leta efter ett favoritlag. Om något land förtjänar en lyckad VM-turnering så är det Bosnien-Hercegovina. Det lilla landet har förstörts i kriget, dess befolkning har mot sin vilja lämnat sina hem och spridits över hela världen. Nyligen drabbades landet av översvämningar som kostade människoliv och orsakade stora skador i landet.

Men det lilla landet kommer att klara sig också den här gången. Folk har visat stort hjärta för att få i gång återuppbyggnaden. I Brasilien kommer landet att visa vad de går för. Vi finländare har all orsak att heja på bosnierna och glädjas över deras framgång. Bosnien-Hercegovinas framgång visar att också Finland har möjlighet att ta sig till en stor slutturnering. Det var en stor bedrift att ta sig till VM och jag tror att landet kommer att skörda mera framgångar inom kort.

Den som vill uppleva äkta VM-stämning eller bara smaka på god bosnisk mat, ska ta sig till Midhats Grillbar i Näsby i Närpes. Stället är också öppet under Bosnien-Hercegovinas sena matcher under VM. Ägaren Midhat Cehobasic ber grannarna om ursäkt redan i förväg. Ljudnivån stiger väldigt högt i grillen under matcherna och stämningen är på topp.

Senast jag fick gåshud av Bosniens nationalsång var när jag skulle se på Bosniens landskamp mot Mexiko. Jag började tänka på den där magiska kvällen i oktober. Stämningen på stadion Darius och Girenas var elektrisk. Jag har aldrig varit med om något liknande. Jag fick otroliga sekvenser på band i Kaunas och samtidigt filmade redaktören Peter Lüttge på Midhats Grill.

Slutresultatet kan ni se i dokumentären Bosnien i våra hjärtan.

29 min

Bosnien i våra hjärtan - Spela upp på Arenan