Hoppa till huvudinnehåll

Samhälle

AG Karlsson: Gubbar på rad

Från 2014
Uppdaterad 17.06.2014 15:58.
Anders AG Karlsson arbetar för Svenska Yle som nyhetsreporter
Bild: Yle

Mitt jobb har känts konstigt de senaste veckorna. Jag har inte riktigt kunnat sätta fingret på vad det är, men det har klarnat när jag har gjort inslag om regeringsförhandlingarna och Samlingspartiets ordförandeval.

Jag har intervjuat onormalt många män och lyssnat på tal som hållits av män på sistone. För Samlingspartiets del har det handlat om Jyrki Katainens avskedstal och om den nya ordföranden Alexander Stubb. Regeringsförhandlingarna leds av redan nämnda Stubb och med är också Rinne, Ville Niinistö, Carl Haglund och Päivi Räsänen. Utanför dörren står Juha Sipilä, Timo Soini och Paavo Arhinmäki och uttalar sig gärna om hur dåligt det går.

Jag har alltid haft en princip om att i mina inslag försöka få med åtminstone en person av båda könen. Jag har aktat mig för att göra inslag där enbart män eller enbart kvinnor intervjuas. Det har aldrig krävt speciellt mycket extra arbete och när jag ifjol gjorde en analys av mitt arbete under en på måfå vald månad så visade det sig att könsfödelningen bland de intervjuade var ungefär 57-43 till männens fördel.

Det är ett ganska acceptabelt resultat, tycker jag. Speciellt som fingertoppskänslan säger att det andra månader har varit åt andra hållet. Men om jag gjorde en analys av den senaste månaden så skulle resultatet inte vara vackert. Och inte blir det bättre nu när Stubb berättar om resultaten i regeringsförhandlingarna och Rinne berättar om hur hans parti resonerar.

Om vi ser på riksdagsgruppernas ordföranden och partisekreterarna så är situationen lite mer balanserad, men bara lite. Av riksdagsgruppernas ordföranden är fem män och tre kvinnor, men de fyra största partiernas riksdagsgruppers ordföranden är män. Av partisekreterarna är två kvinnor. Partierna har försökt lösa problemet genom att utnämna kvinnor till vice ordföranden, men när ordförandeskapet är samlat är rangordningen stenhård och högsta chefen talar.

Visst kan man lösa problemet så att man till exempel försöker intervjua folk som inte sitter i partiledningen om besluten som fattas, men den lösningen fungerar bara till en viss gräns. En riktig lösning på problemet med ovanligt stor könslig obalans i den högsta rikspolitiken får vi först då en rimlig del av partierna igen har kvinnor som ordföranden.

Jag kan leva med tanken att det bara har råkat bli så att det den senaste tiden främst har varit män som har ersatt kvinnor på de höga posterna, men om utvecklingen fortsätter säg fem år till så kan det inte längre förklaras med normalt utbyte och slumpen.

När situationen kan tänkas bli bättre är sen en annan sak. Stubb, Sipilä och Rinne är nya på sina poster. Timo Soini = Sannfinländarna och jag har inte ännu hört någon inom SFP kräva Carl Haglunds avgång. Ironiskt nog spekuleras det mest om Päivi Räsänens framtid. Om hon i en hypotetisk situation skulle lämna ordförandeskapet för Kristdemokraterna och ersättas av en man så skulle det vara 8-0 till männen. Det är en situation som vi inte vill uppleva.

Därför kan man inte annat är önska att Räsänen fortsätter och att slumpen (i praktiken alltså partiernas fotfolk) ska se till att det vid nästa runda av ordförandebyten börjar dyka upp kvinnor i partiledningen igen.