Ed Sheerans nya album ger gåshud

Ed Sheerans ängelröst är som en drog. Jag sitter vid min dator, lyssnar på nya skivan X, från passligt ljudisolerande lurar och får abstinensbesvär om introt är längre än 15 sekunder. Jag hoppas samtidigt att det inte syns så starkt utåt.

One välkomnar den rena rösten som får mer djup redan i följande låt. Skivan varierar från låtar som stadigt står på marken med båda fötterna och vägrar vika undan - förutom med danssteg - till låtar som svävar mellan ljusröda moln och stämmor som skuttar X-hopp under huden. Plattan avslutas med bekanta I See Fire, en passlig blandning av de mjuka och kraftiga delarna på åstadkommelsen.

Den första skivan var ganska jämntjock. Man kan beskriva den i uttrycket "liten och nätt", enbart. Ingen märkvärdig variation i ingredienserna: diverse lycklig och olycklig kärlek, känslosvall, medlidande. Inte tyckte jag att + kändes jämntjock då den släpptes (2011), men i jämförelse med X (2014) måste jag säga att den är det. På X finns nog för Sheeran typiska kärleksförklaringar, men det känns som om han brinner mer för de nya hiphop-orienterade smått sexiga låtarna där han får leka med sin röst så gott han kan. Det gör inget, jag fattar snart eld själv. Sheeran är så tajt.

X är gåshudsframkallande. Soundet är klarare, rösten och gitarren betydligt skarpare än tidigare. Feelisen står på bekanta grunder men hela gänget har liksom större självförtroende. Även genren har lite switchat, skivan är sådär medel-hiphop-orienterad.

Texten i Take It Back låter som ett Haters gonna hate-meddelande åt alla som tycker att växlingen i repertoaren är ett negativt fenomen. Jag tycker inte han alls behöver förklara sig, det som redan var bra blev ju bara bättre.

Text: Tonje Lindeman