Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Rockfestivaljätten Ruisrock får klart godkänt

Från 2014
Uppdaterad 04.05.2016 14:00.
First Aid Kit på Ruisrock den 6 juli 2014.
Bildtext First Aid Kit fyllde strandscenen med sin folkpopcountry.
Bild: Tomas Jansson

Ruisrock 3/3
Den 45:e upplagan av Åbofestivalen Ruisrock är avslutad. Saldo; klart godkänt, och storpublik. 93 000 under tre dagar är den bästa siffran påöver 40 år.
Att festivalarrangören kallar siffran för alla tiders Ruisrockrekord är däremot pinsamt, där borde man känna till att festivalen under sitt andra år 1971 drog drygt 100 000 åskådare!

Det finns alltid hundratals helt olika privata sanna upplevelser av en stor rockfestival. Och det finns alltid frågor man kan gräla om; var programmet tillräckligt bra, vilka artister borde absolut ha kommit, var stämningen och sounden bra, och vilka band var det som räddade veckoslutet.

Några obestridbara objektiva fakta existerar förstås också.

En jättelik publiksiffra berättar att programutbudet måste få godkänt, och att festivalens rykte är bra. För Ruisrocks del spelade förstås det suveräna vädret också in, men utan ett tillräckligt lockande artistpaket lockar man ingen en storpublik.

I dag fungerar också festivalen själv som en slags huvudartist. Den atmosfär en festival är känd för, styr också publikbeteendet. Att Ruisrock under så gott som hela 2000-talet har dragit bra med publik, de senaste åren konsekvent mycket bra, berättar mycket om Ruisrocks image – att den lockar.

Också i år var stämningen bra. Tillräckligt få ordningsproblem, tillräckligt bra publikladdning framför scenerna. Tidvis långa köer och påfrestande trängsel – men bara tidvis. Arrangörerna kunde visserligen lära sig att väta området när man vet att massiv sol och hetta är på kommande – det dammoln som stiger från kruttorr mark är ingen hit.

Årets festival måste alltså få klart godkänt.

Vilka artister som var bäst, är sedan en smaksak.

För mig var det självklart Ruisrocksöndagen som räddade årets festival. Då fick jag något oändligt vackert, någon helt oväntad höjdare, en positiv nostalgikick, en stund allsång, och tillräckligt med band som jag bara trivdes med.

First Aid Kit...

...hade jag gärna sett i en intimare miljö än på den stora Strandscenen, men tillsammans med en trummis och en pedal steel-gitarrist lyckas de svenska systrarna Johanna och Klara Söderberg oväntat väl fylla miljön med sin folkpopcountry.

Vill man formulera sig patetiskt kunde man säga att First Aid Kit hör till den ovanliga kategorin artister som kan locka fram det godaste ur mänskligheten. Deras musik är så vacker. Lillasyster Klara är en naturbegåvning som vokalist – allt verkar så enkelt och klart och rent och starkt – och Johannas stämmor gör helheten, tja, just vacker. Samtidigt är låtmaterialet tillräckligt bra, approachen tuff och skör på samma gång - för 5 år sedan (som 16- och 18-åringar) gjorde duon faktiskt en Kiss-cover på Ruisrock!

I år är valen av coverlåtar mer förutsägbara; en Bob Dylan, en Simon & Garfunkel. Men höjdarna är duons egna; Wolf, The Lion’s Roar, och avslutande Emmylou – låten jag bara måste vänta på, och därför missar en halv timme av...

Tame Impala...

...som besöker Finland för första gången.

Australiensiska TI smakar 70-tals tung psykedelisk rock med litet kryddor av Free. En sen solig söndag eftermiddag är inte den optimala tidpunkten för det paketet, tältet är inte heller mer än halvfullt – men småningom tar bandet en arbetsseger genom att konsekvent allvarligt mala på och jaga fram mentala bilder och tillstånd med sin musik.

Samtidigt; på lilla Louna-scenen, brittiska The 1975 som bjuder på en total kontrast till de tunga sounden i tältet. The 1975 är brittisk rockig feelgoodpop som istället för en meditativ stämning jagar fram partydans.

Också det är spännande på en festival. Att kunna lämna en scen, promenera några hundra meter, och mötas av en fullkomligt annorlunda stämning.

Den oväntade höjdpunkten

Ännu en jättelik kontrast några timmar senare; svenska DJ/dancepopduon Icona Pop (också på sitt första Finlandsbesök) lockar en osannolikt stor publik som dansar loss till lättsam partyglädje – samtidigt som tältet bjuder på min stora ”det här hade jag aldrig räknat med”-upplevelse. Tung grungekryddad rock med brittiska You Me at Six - festivalens konstigaste bandnamn.

I sig är bandets musik ingenting nytt. Gitarrbaserat, rockigt, kryddat med intryck av Paramore som YMAS har spelat förband till. Men låtmaterialet är tillräckligt bra, och framför allt; även om bandet redan har tio år på nacken kommer man till Åbo med en hungrig attityd, och trots att man spelar inför en orättvist liten publik (ett par tusen) har man bestämt sig för att jaga fram en fest tillsammans med de som finns där – och den publiken är också tillräckligt hungrig för att stämningen ska bli bra.

Fortfarande kan jag förälska mig i band bara för att de ger allt. Kanske något av punkarvet som lever kvar?

För mig är just det här stunder som får mig att alltid längta tillbaka till en rockfestival som vågar satsa på dedär banden som få känner till, men som sedan jagar fram dedär helt oväntade stora upplevelserna – som blir ännu större för att de är så oväntade. Att liksom i misstag snubbla in på en konsert där ”nånting faktiskt händer”, och dras in i en stämning som du älskar, och som du en kvart innan inte hade en aning om att du skulle få bli en del av.

Suede på Ruisrock den 6 juli 2014.
Bildtext Suede lockade till allsång.
Bild: Tomas Jansson

Nostalgikick med Suede

Under söndagen lockas jag också äntligen med i litet allsång.

Personligen är jag litet tudelad till nostalgikickar. Fredagens Offspring hoppade jag självklart över, men jag lockas istället till Suede, 90-talsbritpopstorheten som splittrades 2003 men återförenades för fyra år sedan.

Som jag minns det hade bandet ungefär tre riktigt geniala poplåtar, och vi får dem allihop. Trash (låter som om en 70-tals Bowie var i Åbo) och Animal Nitrate kommer tidigt, och vokalisten Brett Anderson jobbar hårt; bjuder på sina höftvickningar, hoppar ner från scenen för närkontakt med publiken och jagar jagar fram publikreaktioner.

Och när Suede som sista låt drar Beautiful Ones, en av 90-talets perfekta poplåtar, kan jag inte låta bli att lockas med i festivalens för min del enda allsång; lalalala lalala lalalalalala osv.

Avsked med Phoenix

Också på söndagen lämnar jag festivalen innan kvällens huvudartist (Wiz Khalifa), att jag valde bort alla tre huvudartister säger förstås något om att jag hade kunnat önska mer av just den sidan av artistutbudet.

Men när jag lämnar festivalen med franska Phoenix snygga blandning av funk, tung elektro och svängig pop, tänker jag att... man kan alltid önska mer, speciellt kunde väl någon av huvudartisterna ha bjudit på något som jag verkligen velat uppleva.

Men söndagens bredd gör mig nöjd. Tillräckligt mycket indie, tillräckligt mycket oväntat, tillräckligt mycket vackert. Och förstås; osannolikt underbart festivalväder.
Bra så.