Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Omvälvande kärleksfilm

Från 2014
Uppdaterad 18.07.2014 15:51.
Scen ur filmen The fault in our stars
Bildtext The Fault in Our Stars

Filmen The Fault in Our Stars hade Finlandspremiär häromveckan, och det var en filmupplevelse man inte glömmer i första taget.

Det finns kärlekshistorier, och så finns det kärlekshistorier. Och så finns det filmen The Fault in Our Stars.
Filmen handlar om Hazel Grace Lancaster, som lever med dödlig cancer, och Augustus Waters, som befinner sig i remission från sin cancer, och lever med en benprotes.
Hazel, spelad av Shailene Woodley, och Gus, spelad av Ansel Elgort, träffas i en stödgrupp för unga cancerpatienter i kyrkans församlingsrum. Och stämingen i rummet är påtagligt laddad när de två, bokstavligen, stöter på varandra för första gången, och kärlekshistorien tar sin början.

Till historien hör också Hazels föräldrar, spelade av Laura Dern och Sam Trammel, som verkar vara förebilden av hur goda föräldrar ska vara. För även om de inte alltid kommer överens med sin dotter så präglas deras relation av kärlek, förståelse och empati.
Filmen är baserad på boken med samma namn av författaren John Green från 2012. Boken kom sen ut på svenska år 2013 under titeln Förr eller senare exploderar jag. Boken är klassad som en barnbok, men i alla fall filmen är i mitt tycke ålderslös – jag skulle rekommendera den för alla åldrar.

Filmen väckte en känsla av att vilja ta för sig av livet NU. Den är vacker, avskalad, och på något sätt ren. Visuellt har den vissa originella lösningar som förstärker huvudpersonernas livsskeden, världen mellan att vara barn och vuxen.
Som åskådare pendlar man mellan hopp och förtvivlan, men mitt i allt det hopplösa så bjuder historien också på härlig sarkastisk humor, ironi och förmågan att skämta också när livets uppförsbacke aldrig verkar ta slut.
Och fast vi alla i salongen vet varåt det barkar så önskar man verkligen att just den här sagan skulle sluta med att prinsen får sin prinsessa och liknande osannolika lyckliga slut som det verkliga livet tyvärr sällan bjuder på.

Jag tänker inte avslöja exakt hur det går, men jag vill i alla fall påpeka att detta verkligen inte bara är en sorglig historia. Det finns stor livsgläjde, styrka och förmågan att se det bästa i situationer i berättelsen om Hazel och Augustus. Det får en att tänka på hur man själv ser på livet, möter sina egna motgångar, och förhoppningsvis lär sig hur man faktiskt kan överkomma dom.

Jag vill avsluta med ett av mina favoritcitat ur filmen, då Hazel säger: ” I fell in love with him like you fall asleep. Slowly at first, and then all at once.”
”Jag blev förälskad i honom ungefär som man somnar in. Först långsamt, och sedan helt och hållet, allt på en gång.”