Hoppa till huvudinnehåll

Östnyland

Titta jag flyger!

Från 2014
Uppdaterad 24.07.2014 14:54.
Östnyländska nyheter: Titta, jag flyger - Spela upp på Arenan

Iklädd en röd overall som påminner om en formel 1-förares och med den vita hjälmens visir nerdraget går jag mot min utmaning. Jag har blivit utmanad att flyga och nu är det dags.

Höjder hör inte till mina stora favoriter. Blotta tanken får mina ben att förvandlas till slapp spaghetti. De senaste åren har jag utmanat mig själv på många sätt och vis. Jag har mött många rädslor och mystiska spöken. Jag har dock aldrig haft något stort behov av att till exempel hoppa fallskärm för att få känna hur det skulle vara att flyga. En tur med en luftballong kunde jag eventuellt tänka mig.

Då, utan förvarning, kommer utmaningen smygande runt knuten. Nyhetschefen säger att hon har ett specialuppdrag till mig – ett flyguppdrag.

I Pyttis på Sirius Sport Resort finns en cirka femton meter hög flygtunnel. Jag ska flyga där i tunneln!

Mikaela Wikström
Bildtext Iklädd flygoverall och hjälm
Bild: Yle/Lone Widestam

-Att gå utanför sin egen bekvämlighetszon, är väl vad det handlar om då man utmanar sig själv funderar jag och bestämmer mig för att anta utmaningen.

Som en fisk på torra land

Att flyga i tunneln ger i stort sett samma känsla som vid fallskärshoppning berättar min flyginstruktör Joel O´Donoghue som kommer från England.

Jag får först ta en titt på flygtunneln. Därefter är det dags att hitta en passlig skyddshalare. Jag får hoppa in i en röd overall som för tankarna till dem som formel 1-chaufförer använder. Hjälmen åker också på i testsyfte. Det ser enkelt ut då instruktören drar hjälmen på sig. Då jag äntligen får på mig hjälmen visar det sig vara hett inne i den och svårt att tala, så den åker av igen.

För att få flyga behövs en liten teknikgenomgång tillsammans med instruktören. Vi torrtränar.

torrträning
Bildtext Torrträning
Bild: yle/Lone Widestam

Instruktör O’Donoghue ber mig sträcka upp händerna i luften och lyfta hakan. Det går inte att prata inne i den ljudliga flygtunneln, därför går vi också igenom några handtecken. Ett finger betyder att jag ska lyfta hakan, två att jag sträcka på benen och böjer instruktören på fingrarna ska jag långsamt böja på benen. Jag känner mig som en fisk på torra land.

Det viktigaste verkar ändå vara att hålla armarna avslappnat utsträckta och att göra eventuella rörelser långsamt. Instruktören säger att det är lättare sagt än gjort.

Upp i luften

Innan flygturen får jag ett par öronproppar eftersom ljudet i tunneln är högt. Jag krånglar på mig hjälmen.

Det känns både roligt och nervöst på samma gång. Tunneln tornar upp sig framför mig. Den är ännu högre än vad den ser utatt vara vid en första anblick – en del av tunneln försvinner in i taket. Bottnen i tunneln är täckt av ett nät och det hela ser luftigt ut. Det ser tomt ut under nätet. Jag vet inte hur högt fallet är ifall nätet skulle ge efter. I ärlighetens namn tror jag inte att jag vill veta heller.

Marie Skavø-Sinisalo som är verkställande direktör på Sirius Sport Resort ger mig ett råd innan jag ska flyga.

-Du ska tänka på att vara avslappnad och njuta av flygturen.

På väg in i flygtunneln
Bildtext Snart bär det av
Bild: yle/Lone Widestam

Sagt och gjort, det gör jag. Vi stiger tillsammans in med instruktören i något som påminner om en hiss. Jag har just innan fått lämna av mig mikrofonen, den går inte att ha med inne i flygtunneln. Nu gäller det. Instruktören försvinner in i själva tunneln och kallar stunden senare på mig genom att artikulera med händerna. Jag får ställa mig med händerna högt i luften till ingången av tunneln. Därefter lyfter jag hakan, lutar framåt och flyger! Fötterna lämnar marken och instruktören håller om midjan och styr mig runt i tunneln. Vi åker upp och ned i tunneln. Som bäst uppgår hastigheten till runt hundrafemtio kilometer i timmen. Det känns som att vara på Borgbacken då jag svischar runt i tunneln. Stundvis släpper instruktören greppet och jag får flyga på egen hand.

Innan jag vet ordet av är flygturen över. Just då jag börjar få känslan för det hela står jag tillbaka vid tunnelns ingång.

Vi kliver in i det hissliknande utrymmet igen och så är jag ute i det fria. Jag känner mig glad och omtumlad. Armarna kunde ha varit lite mera avslappnade i början, men annars gick det bra. En erfarenhet rikare.

Uppdraget slutfört. Rädslan övervunnen. Utmaningen klarad.