Hemmabossen: Lyda eller förstå?

Ni måste medge att det är en himla tur att arbetsplatserna inte sköts enligt samma princip som familjerna. Tänk om chefen skulle tala till sina underlydande i samma tonfall som vi talar till våra barn då de "inte kan bete sig"?

Tänk på den mängden skrikande och bannande och ”du där, Pettersson! Jag bad om den där rapporten redan i förrgår! Nu går du och sätter dig i skamvrån!"

Okej, kanske det finns företag som är så där, eller lite ditåt. Hur produktiva tror ni att de är? Hurdan är arbetsmoralen, den kreativa andan och stämningen på verkstadsgolvet?

”Jamen inte kan man ju jämföra de där två sakerna, barn är ju barn, de förstår inte bättre, de behöver få vissa saker inbankade i skallen” kanske någon invänder nu.

Nä, exakt. Huvudet på spiken. Barn förstår inte. Alltså måste vi få dem att förstå. Jag hade en mattelärare i skolan som inte alls hade tålamod med mig när jag inte förstod någon räkneregel eller ekvation. Höjde teatraliskt på rösten och fnös föraktfullt så att det blev klart för alla i klassen att Marcus är en klåpare på matematik. Det var inte time out, eller ännu värre, skamvrån, men så nära man kunde komma.

Tror ni att den här pedagogiken fick mig att förstå mig något bättre på matte? Nog var de' kukku de'! Jag började så klart hata matematik och hade nästan alltid villkor i matte. Det var först senare, i vuxen ålder som jag började förstå att matematik ju faktiskt är otroligt fascinerande, det är fysikens och världsalltets lingua franca, det är vackert och rentav poetiskt då det är som bäst.

Lyda av rädsla eller av insikt?

Så vad jag undrar är: på vilket sätt skiljer sig ett barn som inte förstår sig på multiplikationstabellen från ett barn som inte förstår sig på hur man ska bete sig bland folk? I bägge fallen vill de helt säkert samarbeta, för barn är sådana av naturen, de vill förstå saker. Men de behöver rätt sorts motivation.
Numera vet vi varför ett barn som blir utskrattad av sin mattelärare bara blir mer avogt inställd till matematik. Ändå tycks väldigt många ha svårt att förstå varför ett barn som görs till allmänt åtlöje av sin uppfostrare, sätts på timeout eller i skamvrån på dagis, blir ännu mer avogt inställd till att "bete sig som folk".

Jag hoppas verkligen att det här inte kommer som en nyhet för någon, men barn är precis likadana människor som vuxna, de har bara inte våra erfarenheter. Att skrika till din femåring är precis samma sak som att skrika till din kollega på jobbet, det känns exakt lika skitigt för dem bägge. Och det ökar precis lika lite på deras insikt i vad saken än gäller, och på deras motivation. Jodå, jag har själv skrikit åt mina ungar och spelat militärmästare och nejdå, det har sällan gett önskat resultat innan jag har lugnat ned mig, satt mig bredvid dem och förklarat saken för dem, på ett språk som de förstår.

Chefen på kontoret lyfter hög lön för att behärska human resources och sätt att motivera personalen utan skrikande, kroppslig aga, time out eller skambänken. Ingen har sagt att det är lätt, men det är chefens jobb. Vi föräldrar får ingen lön för det, inga resultatpremier eller bonusar eller ens någon semester. Men likväl är det också banne mig vårt jobb.

Läs också: Forskare: "Alltför hårda metoder på daghemmen"