Persbrandts många ansikten

Mikael Persbrandt har skapat många rubriker de senaste åren. För sitt agerande på duken - och utanför den. Det blir allt svårare att koppla bort hans privata image när man tar ställning till hans rolltolkningar - och samtidigt blir det allt lättare att tro på dem.

Han är högaktuell just nu – Mikael Persbrandt. I samband med Espoo Ciné-festivalen visas två av hans senaste filmer: svenska Kjell Åke Anderssons ”Mig äger ingen” och danska Pernille Fisher Christensens ”En du elsker”. Samtidigt snurrar Kristian Levrings western ”The Salvation” på den vanliga repertoaren, medan julförberedelserna bär med sig den avslutande delen av Hobbit-spektaklet där han spelar gestalten Beorn.

Och vid startlinjen står åtta nya Beck-filmer i väntan på startskottet inför 2015.

Fem olika filmprojekt som alla ger Persbrandt en chans att visa upp olika delar av den manlighet som så ofta förknippas med honom som skådespelare. Den härdade tuffingen som under ytan döljer starka känslor. Känslor som ibland exploderar, ibland dämpas. Känslor som mellan varven driver rollkaraktärerna till våld, alkohol eller annat missbruk.

Missbrukande pappor

I såväl ”Mig äger ingen” som ”En du elsker” spelar Persbrandt pappor med problem. I förstnämnda den ensamstående arbetarpappan Hasse som i 1970-talets politiserade samhällsklimat inte riktigt vet hur han skall bygga upp en ny tillvaro sedan hustrun lämnat honom för en annan man och ett annat liv. Så han fortsätter i gamla hjulspår. Cyklar till jobbet, vänder på slantarna, dricker alltmer och putsar alltmer sällan den där båten som vi i publiken vet att aldrig kommer att sjösättas.

Och så ägnar han sig åt sin dotter. Lilla Lisa som i filmens inledning är i dagisåldern (Ping Mon H. Wallén) för att sedan bli tonåring (Saga Samuelsson) och slutligen vuxen (Karin Franz Körlof). Hasse sköter sig inte – men han är närvarande. Åtminstone för det mesta.

Om Hasse är starkt närvarande i Lisas barndom är situationen den motsatta när det gäller rocksångaren Thomas i ”En du elsker”. Han tog aldrig aktivt del i dottern Julies (Birgitte Hjort Sørensen) uppväxt och när hon som vuxen uppmanas söka vård för sitt narkotikamissbruk gör han ingen större ansats att försöka reparera skadan. Han ber inte om förlåtelse, tröstar inte, delar inte med sig av sina egna erfarenheter.

Det är inte förrän situationen spårar ur helt som han öppnar sig. Och då gör han det inför dottersonen Noa (Sofus Rønnov). För den emotionellt sargade 11-åringen berättar han hur han provat det mesta, från alkohol till kokain och allt däremellan. För att fylla tomheten inombords. För att klara av att vara bland andra människor.

Dessa två roller må ha gemensamma drag, men ingen kan anklaga Persbrandt för att upprepa sig.

Dessa två roller må ha gemensamma drag, men ingen kan anklaga Persbrandt för att upprepa sig. Vare sig det gäller hållning, tonfall eller utseende.

Hasse ser ut att vara kring fyrtio, Thomas en bit över femtio. Man tycker sig kunna se att den ene haft resurser att missbruka på hög nivå medan den andre supit bort det lilla han aldrig haft. De går olika, talar olika, bryter ihop på olika sätt. Där Hasses gråt vänder sig utåt i högljudd förtvivlan detonerar Thomas sorg inåt. Gråten är stum, men så intensiv att han hyperventilerar.

Passande roller

Många har redan konstaterat att det är den här typen av porträtt som Persbrandt gör allra bäst, bättre än de machoroller han levererat i serier som Beck. Roller som den breda publiken tagit till sig och som format bilden av en ultrahårding som slår först och svär sen. Roller som ofta är mer endimensionella än Hasse och Thomas. Och innan dem den supande arbetarpappan Sigfrid i Jan Troells fina "Maria Larssons eviga ögonblick"(2008). Eller den frånvarande pappan i Susanne Biers oscarsbelönade "Hämnden"(2010).

Beror träffsäkerheten på att de roller han får nu är som skräddarsydda för honom som typ? Lite sådär som fallet är med Mickey Rourke. Eller beror det kanske på att han spelar sällsynt bra mot barn - i mötet med dem framstår han som både stark och skör, lyhörd och extremt närvarande. Eller har det att göra med att han via den här typen av roller förvaltar något av arvet från tiden med Teater Galeasen – en avlägsen släkting till den tidiga Teater Viirus? De fysiska utspelen, ilskan, protesten, helhetsupplevelsen. Själv beskriver han dessa nya roller som en ”skön rock som glider på honom”.

Om Persbrandt tacksamt tar emot roller som den i ”Mig äger ingen” så tar recensenterna tacksamt emot de tolkningar han levererar. Inför Espoo Ciné skriver Krister Uggeldahl i Hbl: ”Han är i regel bra, ibland direkt lysande, men inget går upp emot hans porträtt av Hasse Andersson. Det är rätt och slätt makalöst, master class, personligt rekord och Guldbagge-triumf”. Till och med författaren Åsa Linderborg, som i en intervju i Svenska Dagbladet ställt sig kritisk till Kjell-Åke Aderssons visualisering av hennes självbiografiska text, säger sig uppskatta Persbrandts samspel med unga Ping Mon Wallén. Även diverse jurygrupper nickar gillande - rollen som Hasse innebar, som sagt, en ”Guldbaggetriumf” – den andra efter rollen som Sigfrid i ”Maria Larssons eviga ögonblick”.

I dessa pris-sammanhang är Persbrandt inte sen att dela med sig av berömmet: Den här filmen har, det är lite läskigt alltså, den har betytt mycket för mig. Både personligen och professionellt. Därför är det roligt att stå här, då får jag tacka mina filmdöttrar: Saga, Ida och Ping. Ni var fantastiska, ni är fantastiska. Ni gjorde det så jävla lätt för mig att gå till jobbet. Jag vill också tacka Kjell-Åke som jag tycker borde haft en sån här också.

Läs hela tacktalet här.

Mellan fiktion och verklighet

Trots att det inte finns någon som helst anledning att ifrågasätta hans professionalitet så är det snudd på omöjligt att inte fundera över var gränsen mellan personen Persbrandt och hans rollkaraktärer går? Åtminstone i vissa fall. När hans trötta rockstjärna i ”En du elsker” redogör för sitt missbruk och visar hur utled han är på medias intresse för hans privatliv är det omöjligt att inte undra i hur hög grad det är den egna rösten som ljuder? Och visst kommer verklighet och fiktion snubblande nära varandra när han samma månad som filmen hade premiär stod inför rätta anklagad för att ha införskaffat tolv gram kokain.

Det är de facto inte första gången fiktion och verklighet snubblar över varandra när det gäller Persbrandt. För snart tio år sedan spelade han och dåvarande flickvännen Maria Bonnevie mot varandra i Dramatens uppsättning av ”Fröken Julie” och parallellt med dramatiken på scenen blåste det på det privata planet. Något som naturligtvis uppmärksammades stort i skvallerpressen.

Men det är en annan historia. Och dessutom historia. Helt klart är i varje fall att Persbrandt befinner sig i ett intressant skede av sin karriär och minst lika intressant skall det bli att se vilken riktning den tar härnäst. Under tiden kan man underhålla sig med att försöka pussla ihop de intryck man får av mängden intervjuer, recensioner och analyser som finns "out there".

Man kan t ex läsa Tomas Janssons rapport från en presskonferens med Persbrandt i Berlin tidigare i år. Eller titta på det Persbrandt-avsnitt som 2009 ingick i serien "Här är ditt liv". Ett program i vilket man talar om allt från barndom och image till tiden vid Balettakademien och Teater Galeasen. Och naturligtvis om Beck. Som efter en paus på några år än en gång ställt sig vid startlinjen - i väntan på startskottet inför 2015.

Den som inte har möjlighet att besöka Espoo Ciné under veckoslutet för att där ta del av "Mig äger ingen" och / eller "En du elsker" har ändå chansen att inom kort se Persbrandt i en av sina bästa filmer - den film där han och Trine Dyrholm (även hon aktuell i "En du elsker") senast spelade mot varandra. Söndagen den 31.8 kl. 21.00 visar Yle Fem nämligen Susanne Biers "Hämnden".