Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Världens bästa skitskola?

Uppdaterad 30.10.2015 11:16.

"Världens bästa skitskola", "Besluten som sänkte den svenska skolan" och "Den sämsta skolan har fått det allt svårare". Det här är ett plock ur ett oändligt antal medierubriker om skolan i Sverige.

Och det är en av de största valfrågorna inför det svenska valet i september. Nya politiska uttalanden dyker upp varannan dag – än är det den socialdemokratiska oppositionen som beskyller regeringen för att ha kört ner skolan och än är det högeralliansens partiledare som desperat försöker presentera innovativa förslag för att rädda sig ur skolkrisen.

Så när vi just har flyttat hit med tre barn, som alla behöver skol- och förskoleplats (som motsvarar dagvårdsplats i Finland) och ska ta oss in i skoldjungeln, så är utgångspunkten inte så lockande, med "världens bästa skitskola"-rubriken på näthinnan.

Upplägget är ett helt annat än hemma i Finland, eftersom det finns ett stort antal friskolor, skillnaderna mellan de kommunala skolorna är påtagliga och segregeringen är oroväckande tydlig. Bra skolor lockar välbärgade familjer till vissa bostadsområden och det förstärker igen det kulturella kapitalet i de skolorna, som åter igen lyckas locka de mest kompetenta lärarna, och så vidare.

Plötsligt är vår lilla finländska familj, som under många år har vant oss vid fina Pisa-resultat och den finländska utbildningen som ett brand, ställd inför en helt annan skolproblematik - och det i Sverige som vanligen håller toppnivå i internationella välfärdsmätningar.

Å andra sidan är utbudet på skolor och förskolor fantastiskt stort, för en finlandssvensk från Helsingfors, som är van att rätta sitt boende efter var det överhuvudtaget finns svenskspråkig skola och service. Enbart inom vår stadsdel i Stockholm kan vi välja mellan idrotts-, konst- och musik- inriktade skolor, för att inte tala om alla pedagogiska förskoleinriktningar från Reggio Emilia till Johannes Waldorf-förskolor.

Inspirerad av det här kommer vår treåring nu att börja i en Waldorf-förskola där det hålls testunder till och med för treåringar, medan dagsvilan sker på lammskinn som man tar med sig hemifrån, och maten är självklart biodynamiskt odlad och tillverkas av personalen på plats, så att barnen till och med själva kan delta.

Och kanske det är någonstans här som jag ändå upplever att det finns en styrka i den svenska skolan och förskolan: att man uppmuntrar från första stund att barnen deltar- att man talar TILL barnen och inte OM barnen. Det är klart att också finländska pedagoger försöker se barnen individuellt, men i hela det svenska samhället tillfrågas barnen mer. För att ta ett vardagligt exempel – servitörer på restauranger frågar inte föräldrarna, utan barnen själva om vad de vill dricka.

Det är kanske inte alltid ett framgångsrecept att den traditionella undervisningen har ersatts av otaliga grupparbeten och till exempel matematiklekar ute i parken, men elever får åtminstone träning i sociala förmågor. Och när de eleverna växer upp kan vi finländare fortsätta avundas dem för den svenska språkliga och sociala smidigheten. En antiauktoritär inställning och träning i att ifrågasätta ger också resultat. Det är knappast en tillfällighet att en bekant gymnasie-elev till mig berättade att en tredjedel av hennes klasskompisar är medlemmar av något politiskt ungdomsförbund – det må sedan vara ett undantag, men mera fokus på samhälleliga frågor finns där.

Så jag ger den svenska skolan en chans trots allt. Åtminstone finns det sådant som den finländska skolan också kan lära av – eller som en finlandssvensk lärarbekant till mig uttryckte det: Den finländska högtstående undervisningen i kombination med den svenska uppmuntran av sociala och språkliga färdigheter blir den allra bästa mixen!

På Hornsgatan