Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

I stormens öga

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 14:59.

Ja, jag medger att jag var nervös då jag åkte i väg mot Ferguson, Missouri, för att rapportera om demonstrationerna som pågått sedan den obeväpnade Michael Brown skjutits till döds av en polis. Nyheterna i USA hade varje kväll visat bilder på upplopp och på poliser som använder både tårgas och gummikulor.

Då jag på tisdagskvällen anlände till den provisoriska mediabyn, som hade byggts upp en kilometer från händelsernas centrum, träffade jag en man som jobbade för TV-kanalen CBS. Efter det mötet var jag än darrigare. Han sade att det är bäst att placera mobiltelefon i kalsongerna, annars knycker någon den. Dessutom påpekade han att poliserna anhåller journalister snabbt som blixten om de inte lyder order.

Väl framme vid West Florissant Avenue möttes jag av en annan verklighet. Demonstranterna tog emot mig och andra journalister med öppna armar och med värme. Poliserna var, i sin tur, så där typiskt amerikanskt artiga och kläckte ur sig fraser som ”Stay safe” och ”Take care”.

Det sagt så kunde man nästan smaka den misstro och frustration som ortsborna hyste mot poliskåren. Men de upplopp som ägt rum var verk av en väldigt liten minoritet av demonstranterna. Det klarnade för mig snabbt och min oro över att vara i stormens öga försvann.

Ferguson visade sig vara en helt annan plats på dag och kvällstid. Den plats där dödsskjutningen hade ägt rum var något av det mest rörande jag sett. Vid sidan om den sorg som folk fortfarande kände så pågick en verksamhet som övertygade mig om att Ferguson kommer att resa sig.

Volontärorganisationer delade inte bara ut mat och förnödenheter utan också kärlek. Kärlek till precis alla. Jag blev omfamnad av nästan en handfull volontärer och minst lika många tackade mig för att jag och Yle var på plats för att rapportera om det som skett.

Ett fruktansvärt åskoväder svepte på onsdagskvällen över St. Louis och jag hamnde bokstavligen i stormens öga. Under min språngmarsch från hotellet till parkeringsplatsen blev det magnetkort som skulle öppna porten förstört. Där satt jag i min hyrbil och kände mig som en snopen våt hund. Mannen som jobbade för parkeringsbolaget tyckte att min förklaring lät skum men min engelska med finlandssvensk brytning övertygade honom att jag inte var en lurendrejare.

Åskskurarna drog in också över Ferguson och busvädret hade en lugnande effekt på demonstranterna. Det mesta tyder på att lugnet är på väg att återvända till den beprövade förorten till St. Louis.

Då jag kring midnatt traskade från West Florissant Avenue tillbaka till den tillfälliga mediabyn blev jag stoppad ett par gånger av medlemmar av nationalgardet. Enda orsaken var att de var nyfikna över hur kvällen hade förlöpt en halv kilometer från den plats där de stod och patrullerade.

De unga männen lyste upp då de hörde mig berätta om den lugna kvällen. De insåg att de snart skulle få åka hem. Precis som jag.

Park Slope 11215