Någon borde möta er
Klockan var halv ett på natten och jag steg ut från flygplatsterminalen i Minsk och tänkte ta en taxi till mitt hotell. Men det fanns inga taxibilar där ute. Då jag hade letat en stund utan resultat vände jag mig till två män som stod vid ingången och pratade.
- Behöver ni en taxi, frågade en av dem. Det är ju synd om er, någon borde möta er.
Mannen plockade fram sin telefon och ringde till någon.
- Jag ringde en bekant chaufför. Han lurar er inte. Jag själv ska möta min syster som har varit på semester i Turkiet, annars skulle jag köra er. Ska ni besöka någon?
Jag svarade att jag var här på arbetsresa och skulle rapportera från mötet mellan presidenterna Putin och Porosjenko. Jag tror att jag försökte se lite mallig ut.
Mannen skrattade så hans lilla kulmage hoppade.
- Här möts bovar och banditer och ni kommer flygande från utlandet för att rapportera om det! De dukar upp allt så snyggt som om det vore ett nystädat sjukhus och så gör ni fina reportage!
Mannen skrattade och upprepade gång på gång för sig själv ordet journalist.
Medan jag väntade på taxin och han på sin syster pratade vi om hur det är att leva i Vitryssland. Han sa att det är lugnt och bra men att han inte har några strålande framtidsutsikter. Det bästa med Vitryssland är att vi har god kvalitet på maten, vi har inte korruption och man blir inte överfallen på gatan om man går ut på natten, sa mannen.
- Ni fryser, kom så sätter vi oss i min bil. Jag startar motorn så det blir varmt!
Där satt jag och min nye vän Ilja och småpratade i en bil som surrade på tomgång. Klockan var ett på natten och äntligen kom min taxi.
- Se till att hon får en kvittens och hon ska betala högst 350 000 rubel, sa Ilja till min chaufför. Farväl korrespondenten, sa han till mig och sedan skrattade han igen så det bara bubblade.