I radioberättande finns ett oändligt djup

Viktor Granö debuterade som radiodokumentarist i april med "Cykla hela jävla natten" om schizofrena Daniel. Den blev kritikerrosad och mycket uppskattad bland lyssnarna. Nu sänds hans ljudberättelse Mammas migrän.

Viktor Granö, hur valde du ditt ämne?

Jag hade förstås hört berättelsen om min mammas tolv dagar långa migrän och vad den ledde till många gånger tidigare. Vår radiolärare Rikke Houd hade önskat berättelser som talar till sinnena snarare än till intellektet och den här berättelsen är sådan. Den är visuell, den innehåller väldigt starka bilder och radion är ju det mest visuella mediet. Det hade varit svårt att göra en tv-berättelse av den här, det hade blivit mycket svårt att hitta lämplig bildsättning och att se mamma hade varit en för stor distraktion, hennes ansikte hade tagit över på bekostnad av historien. Likaså hade alla schatteringar försvunnit i en text, till exempel är mammas mjuka, behagliga röst en viktig del av det hela. Allt ljud är musik, anser jag. Röst i tal är också alltid lite sång. När man lyssnar väcks känslor hos en på ett annorlunda sätt än när man läser. Det talade ger den här sinnliga genklangen som den skrivna texten saknar.

Vad tyckte du om att gå Rikke Houds workshop och göra den här kortdokumentären?

Helt ärligt - ofantligt mycket! Det gav en kick åt min radioarbete. Det var på vippen att jag inte hade kunnat gå kursen, på grund av kriser i det privata livet. Men till all lycka tog jag mig tid.

Jag har tidigare jobbat mera som skribent och mina första radioalster var väldigt textdrivna med mycket lite ljudeffekter, det var mest uppläst text. I arbetet med Mammas migrän lärde jag mig tänka radio. Jag hade också haft fördomar om radio, att det handlade om det talade ordet, om analys, det raka och tydliga, det utsagda helt enkelt. Jag hade tänkt att film är det medium där det osägbara kan berättas. Men med radiokortdokumentären lärde jag mig att radio ger oändliga möjligheter att berätta i ljud och tala till känslor eller berätta om sidor i människan som det inte är enkelt att sätta ord på.

Vad tycker du att en kortdokumentär för radio ska vara?

Det bästa är att det kan vara vad som helst! Det mesta som kommer på radio följer strikta modeller, en klar mall för hur det ska, eller hur man tror att det ska vara. Här kan man släppa loss. Men det är bra att ha EN enda utgångspunkt, en idé som man undersöker - som en lins som man tittar igenom.

Vilka är likheterna och skillanderna mellan långa och korta radiodokumentärer?

I båda finns möjligheten till ett indirekt berättande, man kan låta huvudpersonen säga något okommenterat, man lämnar öppet för tolkning. För mig spelar musiken en viktig roll som stämningsskapare, både som kontrapunkt och för att stöda spänningen som finns talet.

Skillnaden är den samma som mellan en novell och en roman. Romanen och den långa dokumentären ska följa flera spår, den korta ljudberättelsen ha endast ett.

Tycker du Viktor Granö att vi borde göra fler korta radiodokumentärer?

Utan vidare! De borde vara en fast del av veckotablån. Säkert finns det också en beställning hos lyssnarna. Kanske kunde man bjuda in också andra än radioredaktörer att göra, konstnärer, författare? Formatet skulle lämpa sig för det.

Lyssna! Berättelser: Mammas migrän av Viktor Granö på onsdag 3.9 klockan 11.48 & 19.22 i Yle Radio Vega. 30 dagar på Arenan.