Hoppa till huvudinnehåll

Familj

Buu-klubben
Yle Watt
MGP

Att förlora ett barn

Från 2014
Uppdaterad 09.10.2014 08:50.

Jag var tidigt intresserad av döden. Förutom att jag höll långa och liturgiskt komplicerade jordfästningar för möss redan som 5-åring så läste jag allt som fanns om död på biblioteket. När kompisarna började sommarjobba i glasskiosk sökte jag mig till åldringsvården och meddelade på första morgonmötet att om någon är på väg att dö så skulle jag väldigt gärna vara med, skriver Maria Sundblom-Lindberg i programserien Cirkus Familj.

När jag skriver det här så ryser jag och skäms över mitt ungdomliga oförstånd och att intresset för döden kränkte respekten för livet. Men man behöver inte vara någon Sigmund Freud för att fatta att dödsintresset bara vara en konverterad form av en djup ångest att förlora.

Men allt detta förändrades när jag fick barn och konverteringsmekanismerna slutade att funka. Nu trängde sig rädslan att förlora fram från sin revbensplats och lade sig över huden, näthinnan och längs hela örongången. Jag lyssnade, luktade och trevade efter faran men skräcken trängde ut glädjen så jag bara måste sluta darra för att inte föra otryggheten vidare.

Mot den bakgrunden hade jag svårt med det här avsnittet. Jag drog mig för att förbereda det, vågade inte läsa Anna-Marias blogg om att förlora ett barn och jag kunde inte känna in de bästa frågorna. Nu kanske någon tycker att det är märkligt att prästen är rädd för döden men då är jag märklig då.

Bloggaren Anna-Maria Karlsson förlorade sin dotter i cancer men tycker att det är otroligt viktigt att tala om döden. Därför berättar hon och hennes man Daniel om Lova. En av dem har många ord, den andra färre.

En sörjer med att dela, den andra tar ensam bilen till graven.

Vi mötte en familj i sorg

Det var ett par som sörjde på väldigt olika sätt som drack kaffe vid vårt köksbord. Känsliga men villiga att dela det tyngsta med oss. Dela fast Anna-Maria själv konstaterade att hon hade många läsare på sin blogg när Lova blev sämre och sämre men att få fanns kvar efter att hon hade dött. Att vi kanske gottar oss i andras elände för att kunna uppskatta vårt eget liv mer.

Samtidigt fanns det också riktigt stöd och riktiga vänner bland läsarna och när man väntar sig igenom en svår sjukdom, på en avdelning långt i från släkt och vänner, är det stödet otroligt viktigt.

När jag frågar om de är arga på något eller någon förstår de inte frågan. ”Alla har gjort allt och vi har mött så många goda och hjälpsamma människor” svarar de efter en stund. Det finns inte heller något ”varför vi?” eller grubblande om de kunde ha gjort annat eller mer, ingen bitterhet. Men det är en som saknas hela tiden och den saknaden går inte om fast livet går vidare. Att tala om det svåra, att våga fråga och orka lyssna är den bästa trösten, säger Anna-Maria. Anna-Maria som inte bara har förlorat ett barn i cancer utan också sin mamma, sin pappa och sin bror - så hon vet.

Just därför måste jag bara skärpa till mig och göra det här programmet fast jag gärna skulle ha fegat ur.

Cirkus Familj med familjen Karlsson är ett program om det värsta men också om hur allt går vidare. Ett program om familjens utmaningar men också om nödvändigheten att utvecklas.

Text: Maria Sundblom-Lindberg
Präst, parterapeut och programledare för Cirkus Familj i Yle Fem onsdagar kl. 22 och på Arenan.

I videoklippet ovan får Karlssons ett parrelationstips att fundera kring. Vilka tre egenskaper eller saker skulle göra ert förhållande bättre? Fler relationstips på burk hittar du här

Läs mer om programserien:
Saknar sprallismorsan och skrattmamman
Familjelivets cirkus i läcker förpackning
Barnets utveckling från 0 till tonåring