Hoppa till huvudinnehåll

Kultur och nöje

Kärlekens nödvändighet

Från 2014
Uppdaterad 02.09.2014 13:42.
Peter Sandströms roman Transparante Blanche
Bildtext Peter Sandströms roman Transparante Blanche

En vit råtta, en mytomspunnen tjej i ett torn men framförallt en mor och en far… här navet för den medelålders huvudpersonen i Peter Sandströms nya roman Transparante Blanche.

I bakgrunden skymtar ett arbetsuppdrag i Pärnu och ett familjeliv i Åbo, med en fru som går under det smått kyliga epitetet Skattmästaren och de två tonårsbarnen som har ”gått ifrån” honom för länge sedan, trots att de fortfarande bor på samma adress nere i Åbo.
Jaget i romanen upplever att egentligen ingen behöver honom längre, så när hans åttiofemåriga mor ber honom komma till hemgården i Nykarleby gör han det gärna. Ömsint bäddar han för henne och sig själv i den gamla hammocken. Där ligger de sida vid sida som när han var liten och hon lägger sin hand mot hans kind och börjar berätta om kallelsen hon har fått. I yngre år har hon upptäckt sin förmåga att hela, och nu är det snart dags att åka ut på ett sista uppdrag. För att kunna göra det i fars gamla undanstuvade Ford Capri, behöver hon sin sons hjälp. Och den som hjälper att få igång bilen är karlakarlen Marius Järvi, en man som klubbar lake, kör bullrande maskiner, förlöser ston och ser till att de döda får en bra hantering på sin väg ner i jorden.

Äppel som namn på orter i Universum

I motsats till Järvi blir porträttet av berättarens far bilden av en betydligt vekare man, en för sig själv alltför vek man med mycket mjuka händer som alltid omgavs av doften av döden, som en skugga som inte gick bort. När han ännu levde handlade det för hans del bland annat om att ta livet av gamla hästar, men också människor i kriget, som i Peter Sandströms tidigare skildringar, där även mor och far har varit centrala.
Men vid sidan av det mörka var fadern en man som också kunde stå på huvudet och som ansade sina aplar, torkade Vinteräpple, Astrakan och Transparante Blanche och lade i sina lådor. I den unge berättarens öron lät äppelnamnen som benämningar på främmande orter i universum.

Valhänt förälskelse

Ett vardagspoetiskt skimmer och en handfast humor finns också med i minnesbilderna av sommaren med Terese Stankowicz, tjejen från skolan som det gick kittlande historier om. Hon sommararbetar i cafeterian i ett vattentorn där berättaren börjar hänga. När hon undrar

Peter Sandströms roman Transparante Blanche
Bildtext Peter Sandström Transparante Blanche

varför han kommit dit fem dagar i rad, far det ur honom att han vill känna på henne.

Peter Sandströms förmåga att fånga osäker ungdomlig förälskelse, likväl som porträtten av romanens mor och far, är tecknade med fina känselspröt och på ett högst personligt sätt. Till exempel beskrivningen av mors åldrande ansikte, ett anlete som hade tagit emot livet och låtit allt sjunka in som en stilla kontemplation, blir till en mjuk hyllning av ett kvinnoliv. Vemod och humor finns också med i porträttet av fadern, som trots att han inte var praktiskt skicklig ändå var en karl som njöt av sitt arbete eftersom han inte var för stolt för att bejaka sin okunskap.

Sparsmakade penseldrag

Peter Sandström fortsätter alltså sin penetrering av nära relationer, av tankar om kärlekens nödvändighet, skrivandets svårighet, förlust och av frågor om vad det är som ger livet mening. I likhet med till exempel i sin föregående, femte bok ”Till dig som saknas”, (2012) handlar det om våra allra första relationer, som Sandström med associativa glidningar i tid och rum fångar med ytterst välvalda, och för det mesta utsökt sparsmakade, penseldrag. Från det personliga växer hans berättelse ut till det allmängiltiga. För alla som försöker få en rätsida på det de har upplevt i tidiga år, ges här en fin spegel till egna tankar.