Hoppa till huvudinnehåll

Utrikes

Kamp om utvecklingsbiståndet

Från 2014
Uppdaterad 10.09.2014 14:15.
En man bygger skydd i Cité Soleil
Bild: UN Photo/Logan Abassi

OECD-länderna ska i december revidera de snart femtio år gamla reglerna för vad som ska räknas in i utvecklingsbiståndet. Det kan bli en hetsig strid.

En del OECD-länder anser att kriterierna borde skärpas, medan andra tycker att man i stället borde utvidga biståndsbegreppet.

Finland och de övriga OECD-länderna har lovat FN att ge 0,7 procent av bruttonationalinkomsten i bistånd för att bekämpa fattigdomen runtom i världen. Men av 29 länder är det bara fem som lever upp till 0,7-målsättningen. Finland har gett mellan 0,52 och 0,54 under de senaste åren.

Biståndsreglerna från 1969

Organisationen för ekonomiskt samarbete och utveckling, OECD fastslog år 1969 vilka aktiviteter som ska definieras som officiellt utvecklingsbistånd. Sedan dess har reglerna varit i stort sett oförändrade.

På femtio år har världen ändrats betydligt och inom OECD är man överens om att det är hög tid att ändra reglerna. I vilken riktning det ska ske är man mindre enig om.

Nu har en arbetsgrupp inom OECD:s biståndsprogram lagt fram ett förslag till nya regler för vad som kunde ingå, då man ser över hur mycket varje land betalar till u-länderna.

Dansken Poul Engberg-Pedersen, med ett förflutet bland annat som chef för norska statens biståndsorganisation, Norad, har som enda nordisk representant suttit med i den handplockade internationella femtonpersoners expertgrupp, som har arbetat fram förslaget.

Han anser att hela 0,7-räknandet är förlegat.

- 0,7 gränsen har varit speciellt viktig i Norden. Den utgör visserligen ett sätt att jämföra givarländerna med varandra, men mäter varken kvalitet eller resultat. Nu tycker jag att det är viktigare att diskutera vad man kan använda biståndet till och varför man har det, säger Poul Engberg-Pedersen.

Biståndet måste definieras om

Då OECD år 1969 definierade biståndet utgjorde det mer än 50 procent av penningsströmmarna till länder som Ghana, Etiopien, Burma. Idag är biståndet kanske en procent av penningingflödet till sådana länder.

Var fattigdomen finns har också ändrat under det halvsekel som gått.

Närmare två tredjedelar av världens fattigaste mänskor bor idag i medelinkomstländer. Men utvecklingsbiståndet är konstruerat för fattiga länder - inte för fattiga mänskor i rika länder.

Antalet länder som får del av utvecklingsbiståndet är 148 idag. Enligt de nya OECD-rekommendationerna borde de vara högst 100.

- Länder som Kina, Brasilien, Indien borde inta få bistånd. De är idag medelinkomstländer och borde kunna klara sin fattigdom själv, anser Poul Engberg.

- Det globala utvecklingsbiståndet är så begränsat, att det måste ges till dem som faktiskt behöver det.

Fattiga länder

Hit hör sårbara fattiga länder i Asien, Afrika och Mellanöstern, som förutom att de är fattiga, dessutom drabbats av klimatförändringar eller av krig och konflikter. Också flere av jordens östater, som hotas av översvämningar borde räknas bland de framtida mottagarna, anser Poul Engberg-Pedersen.

Sedan 1969 har helt nya finansieringsformer vuxit fram, men de ingår inte i kriterierna för offentligt utvecklingsbistånd. Det är till exempel kapital från utländska privata investerare, pengar som utflyttare skickar hem till sina släktingar, välgörenhetsfonder och nya givarländer, som själva tidigare har varit mottagare.

Biståndet går inte längre enbart från nord till syd, utan ofta från syd till syd.

Lån, säkerhet, klimat

En central fråga för många OECD-länder är att de bidrar till ekonomisk och social utveckling i u-länderna på olika sätt, som inte räknas med i den officiella statistiken. Hit hör framför allt lån till utvecklingsländer, deltagande i säkerhets- och stabiliseringsoperationer, klimatfinansiering, stöd till företag som verkar i u-länderna och så vidare.

Den internationella expertgruppen har utformat sina förslag till nya beräkningsgrunder för biståndet. OECD ska i december behandla förslagen.

Slappare eller strängare?

Förslagen försöker beakta både kraven på slappare och strängare kriterier.

En så kallad inre cirkel skulle utgöras av utvecklingsbiståndet i sin rena form med fattigdomsreducering som övergripande mål och samhällssolidaritet som drivkraft.

Den yttre cirkeln ska ge länderna möjlighet att räkna in de nya och alternativa aktiviteterna som på ett eller annat sätt bidrar till att öka den ekonomiska och sociala framgången i utvecklingsländerna.

Politikerna bestämmer

Hur ska biståndet användas i relation till de stora problemen i världen - fattigdom, klimatförsämring, och dödliga sjukdomar som vandrar över gränserna?

- Biståndet räcker inte till för att lösa alla problem, inte ens om länderna skulle betala det de lovat. Därför måste politikerna bestämma sig för hurudant bistånd vi vill ha i framtiden och dra in medborgarna i diskussionerna, säger understryker Poul Engberg-Pedersen.