Är Rory Gilmore feminist?
I förra veckan kom en fantastisk nyhet för alla Gilmore Girls-fans, serien kommer nämligen att ingå i Netflix repertoar från och med oktober. Hösten är räddad, tänker säkert både en och annan 30-åring där ute. För jo, det är faktiskt snart 15 år sedan Gilmore Girls hade premiär och vi fans har också vuxit upp.
Skulle serien klara sig i dagens konkurrens? Jag vill säga ja, men är ändå osäker. Allt det som är bra med Gilmore Girls kanske ändå inte platsar i en kritisk koll av serien.
Serien kretsar runt Lorelai och hennes dotter Rory. Lorelai är en ensamstående mamma och Rory och hon är bästa vänner. Det känns fräscht med en serie där mor och dotter gör samma saker (snackar mycket och ser på gamla filmer), tycker om samma saker (kaffe) och umgås tajt alltid när de kan. Lorelai har byggt upp sin karriär på egen hand, hon har skaffat sig ett hus, blivit manager för ett litet landsbygdshotell och klarar sig relativt bra som ensamstående morsa. Det låter lite som den amerikanska drömmen, du kan klara dig bra i livet trots att du blir ensam med ett litet barn när du är tonåring.
Samtidigt ser vi att Lorelai har ett stort socialt nätverk bakom sig, den lilla staden Stars Hollow ställer sig bakom Lorelai och Rory i vått och torrt. Dessutom finns Lorelais föräldrar, hennes enormt rika föräldrar, alltid i bakgrunden. Hon har alltså en skyddsmadrass att alltid falla tillbaka på.
Kontentan av det hela: trots att du inte har de bästa förutsättningarna kan det gå bra för dig i livet, men bäst går det om du har rika föräldrar. Att sällan, eller aldrig, problematisera ensamförsörjandet gör serien behaglig att se på men inte särskilt medveten.
Ser man ur ett feministiskt perspektiv är Lorelai och Rory starka kvinnliga karaktärer som tar plats utan att be om ursäkt och omfamnar systerskapet. Det är underförstått att Rory, och de flesta andra kvinnor i serien, är feminister. Utgående från det kan man ändå fundera över Rorys förhållande till män och det att seriens protagonists största kärlek (Jesse) är en så uttalad bad boy, det känns inte helt oproblematiskt ur ett feministiskt perspektiv. Oproblematiskt är inte heller att hon i så många fall ser upp till den patriarkala mansfiguren (Jesse, Dean, Logan) medan det däremot kanske är kompisen Lane som är den största feministen i gänget. Lane som bryter sig ur en kuvad barndom, som väljer en annan väg än den kristna mamman skulle föredra, som börjar jobba för att försörja sig själv när hon blir utslängd hemifrån efter att hon blir kär i en kille som inte är av samma ursprung som hon själv. Här har vi den riktiga hjälten i serien, enligt mig.
Trots att serien har brister har den ändå så mycket mer som väger upp. Starka och fiffiga karaktärer (Rory läser konstant, Lane vet allt om musikhistoria, Paris är universalgeni) genomsyrar hela serien och den snabba dialogen (i medeltal är Gilmore Girls manus 10-20 sidor längre än andra seriers) gör karaktärerna så mycket mer intressanta.
Det smarta med Gilmore Girls är att skaparna har räknat ut vad vi vill ha: ett lekfullt och fantastiskt förhållande till vår mamma, vänner som är intelligenta och fulla av humor och svårigheter i livet som är lätt undanskötta. Om du aldrig har sett på Gilmore Girls rekommenderar jag att du gör det pronto, du kommer snart att drömma om att få flytta till Stars Hollow, jag lovar.