Pappa betalar inte längre
Kan det fria ordet vara business i Svenskfinland? Finlandssvenskarna är en liten geografiskt splittrad minoritet som aldrig är någon lönsam affär, men skör är dess existens.
Författaren Monika Fagerholm sparar inte på krutet i sin insändare i Hbl 24.9.2014. Fagerholm rasar över att KSF Media sparkar var femte anställd i kombination med att också Svenska Yle står inför en sparkur. Det fria ordet är hotat i Svenskfinland.
Insändaren avslutas med ett upprop: ”Var är alla hövdingar och politiker och personer med ideologiskt inflytande nu?”
Frågan är berättigad. De finlandssvenska medierna är viktiga kulturbärare. Vad händer nu då de finlandssvenska mediehusen är i kris? Vad tycker våra ”hövdingar” i den här frågan?
Jag söker svaret på Twitter. Lägger ut en tweet, lutar mig tillbaka i stolen och väntar på att det skall börja pingla till i mobiltelefonen.
Det fungerar förstås inte. Journalistik kräver mer än så. Det krävs ansträngningar och resurser. Jag får ta till en gammal beprövad journalistisk metod – den fasta trådtelefonen.
Jörn Donner: ”Jag förstår journalisternas våndor”
Mammuten Jörn Donner har ett långt perspektiv på Svenskfinland i form av kulturprofil och politiker. Han har genom åren gjort sig känd för att inte hymla med vad han tycker och tänker om Svenskfinland. Men den finlandssvenska mediekrisen engagerar inte speciellt mycket.
- Jag har läst Husis, men det var kl 6 i morse, så jag kommer inte ihåg vad Monika Fagerholm skriver, meddelar Donner. Och nu skall jag gå i bastun.
Före bastubadet säger Donner ändå att det inte i evighet går att driva ett företag på förlust. Han syftar på att KSF Medias förlust i år ser ut att landa på 6 miljoner euro.
- Jag förstår själsvåndorna hos journalisterna, säger Donner. Men något måste ju göras.
Jörn Donner vill inte i detalj gå in på hur det finlandssvenska medielandskapet skall rationaliseras.
- Säkert måste man fusionera ett antal tidningar, men det är jävligt svårt att säga något då jag inte har några siffror, säger han.
Leif Jakobsson: ”Vi är stötdämpare – förändringen kunde vara brutalare”
Nästa samtal går till Svenska kulturfondens direktör Leif Jakobsson. Kulturfondens utdelning var senaste år 34 miljoner euro och därmed är fonden en tung spelare i Svenskfinland.
När det gäller sparkravet inom KSF Media är ändå Jakobsson aningen försiktig.
- KSF Media är ett företag med en ägare och en ledning. Därför skall Hbl:s och de andra tidningarnas framtid debatteras där.
Men när vi för in diskussionen på ett lite mer allmänt plan är Leif med på noterna. Problemet med Svenskfinland är att vi är så splittrade. Det här är en enorm utmaning, säger han. Och det är det som vi jobbar med på Kulturfonden – att föra samman olika aktörer.
- Vi är lite för små för att jobba kvalitativt på olika håll, men med samarbete kan vi nå resultat, säger Leif Jakobsson. Då kan vi bli intressanta inte bara i Svenskfinland, utan också i finska Finland och i bästa fall i hela världen.
Gäller det här också det finlandssvenska mediefältet?
- Ja, det gör det nog.
Under telefonsamtalets gång har Leif Jakobsson vandrat från sitt arbetsrum till Svenska Kulturfondens bibliotek och stannat vid den finlandssvenska tidskriftshyllan.
- Här står jag med ett 50-tal tidskrifter framför mig. Hur ser exempelvis samarbetet mellan tidskrifterna och dagspressen ut i framtiden? Vi lever i en tid av förändring, med möjligheter som vi inte ser konturerna på ännu. De finlandssvenska fonderna har agerat stötdämpare i den här förändringsprocessen. Förändringen har på många håll varit ännu brutalare.
Tom Moring: ”Pappa betalar inte längre”
Tom Moring svarar på följande telefonsamtal. Han är professor i journalistik vid Svenska social- och kommunalhögskolan vid Helsingfors universitet. Moring tar vid där Jakobsson slutar.
- Folk inser inte att branschen genomgår en fruktansvärd omställning. Pappa betalar -inställningen går inte längre, säger Moring.
Moring hänvisar till sin rapport ”Ett livskraftigt medielandskap på svenska i Finland.” Enligt rapporten är de ekonomiska förutsättningarna minst sagt mörka för den finlandssvenska pressen. Under åren 2008-2013 har de finlandssvenska tidningshusen, dvs KSF Media och HSS Media, minskat sin omsättning med ca 22%. Och prognosen för framtiden är etter värre. Om trenden håller i sig är omsättningen 2018 omkring 40% av vad omsättningen var år 2008. Det skulle innebära att hela Konstsamfundets utdelning skulle gå till att hålla tidningarna flytande.
- Nu har vi fyra år på oss att göra någonting. För någonting måste göras. Vi kan inte fortsätta så att någon i efterhand kommer och betalar räkningarna, säger Moring. Vi måste ta till drastiska åtgärder.
I samma veva vill Moring skjuta ner myten att den finlandssvenska journalistiken ligger risigt till. Sett ur ett minoritetsperspektiv är det få språkliga minoriteter i Europa som kan mäta sig med de finlandssvenska resurserna.
- Och ser man till journalisttätheten i Svenskfinland är vi välförsedda. Det finns något fler finlandssvenska journalister än finska i förhållande till befolkningsmängden. Och vi har betydligt fler om man jämför med Sverige.
Har vi alltså för många journalister i Svenskfinland?
- Vi har för många journalister i förhållande till betalningsförmågan, säger Tom Moring.
Låt oss ännu återvända till ruta ett. Till Monika Fagerholms insändare. Det är inte bara det finlandssvenska mediefältet som genomgår en kris, utan det är frågan om en global trend. Är Fagerholm ute i ogjort väder?
- Det är klart att kulturbärare reagerar så här. Folk vill skydda arbetsplatser och människor. Det är helt legitimt att lobba för det. Men hon lägger fram bara en sida av saken, säger Tom Moring. Men sanningen är att om vi bara gasar på som tidigare så kommer vi att köra ut i första bästa kurva. Loppet är inte kört bara vi vidtar åtgärder nu.
Läs också:
Barbro Teir: Facket vill skapa misstro
Dålig stämning på Hbl begränsade debatt om KSF
Journalistikstuderande: Alla journalister får nog inte jobb