Hoppa till huvudinnehåll

Trädgård

Att dyka eller inte dyka på Estonia

Från 2014
Uppdaterad 29.10.2015 09:54.
Bild: Yle

Om du för två veckor sedan hade frågat mig om jag skulle dyka på Estonia om det vore tillåtet hade jag antagligen svarat ja. Ännu för en vecka sedan hade jag svarat ja.

Det här trots att Hbl av någon anledning publicerade en mängd Estonia-relaterade artiklar en hel vecka innan(!?) årsdagen för katastrofen. Artiklarna i Hbl fick mig nog att fundera på det här men trots allt kändes katastrofen mycket avlägsen.

Mina ögon föll också på två artiklar på svenska.yle.fi som förde tankarna vidare. De handlade om att sportdykare har brutit mot dykförbudet och om att griftefriden inte gäller alla nationaliteter.

I dag när jag skriver det här, kvällen innan årsdagen för katastrofen, skulle jag definitivt svara nej. Jag kommer inte med på ett dyk till Estonia.

estoniakatastrofen
Bild: Yle

Orsakerna till att jag har tänkt om är flera. Den kanske avgörande orsaken är att jag tog mig en förhandstitt på den tidslinje "Mayday Estonia - den sista timmen" som Svenska Yle har gjort för webben för att på årsdagen minnas katastrofnatten. Plötsligt kändes katastrofen mycket nära och påtaglig.

Och det får mig att tänka på de otaliga vrakdyk jag har gjort. Det ska sägas, vrak är spännande. Och vackra. Och bär alla på en historia. Jag gillar storligen vrakdyk! Trots att många av vraken är förknippade med död och människoöden.

Med respekt

Tio ljus för tio drunknade sjömän.
Bild: Yle/ Patrik Rosström

Mina tankar går till bland annat till Park Victory utanför Utö. Jag har dykt på "Park". Mellan dyken samlades vi i det lilla kapellet på Utö och ägnade de tio omkomna sjömännen en tanke. Med respekt.

Mina tankar går till ett av mina favoritvrak, Thistlegorm i Röda Havet, som sänktes av en tysk bombare under andra världskriget. Också i samband med de dyken har jag och mina dykkamrater ägnat de döda en tanke. Med respekt.

På en liveabord söderut i Röda Havet var jag år 2007 på väg för att dyka på Salem Express. Kaptenen ombord böts ut i sista stund före avresan och Salem Express inhiberades. Kaptenen ombord ville inte ta oss till vraket. Han hade för många personliga minnen från katastrofen. Alla ombord accepterade kaptenens beslut. Med respekt.

Och det i dag rätt kusliga är att jag var beredd och ok med att dyka på Salem 16 år efter tragedin. Lika beredd som jag för två veckor sedan hade varit att dyka på Estonia 20 år efter katastrofen.

Kusliga likheter

Salem Express gick under i december 1991 efter att bogvisiret hade slagits upp efter en grundstötning i storm utanför Safaga i Egypten. Hon sjönk på 15 minuter efter att vatten forsade in på bildäck. Slagsidan gjorde att livbåtarna inte kunde sjösättas. Hur många människor som omkom är fortfarande oklart, siffrorna varierar mellan 800-1600!

Estonia gick under i september 1994 efter att bogvisiret hade slagits upp och fallit av i storm söder om Utö i Finland. Hon sjönk på 48 minuter efter att vatten forsade in på bildäck. Slagsidan gjorde att livbåtarna inte kunde sjösättas. 852 människor omkom.

När jag funderar på det här står det ju klart att det är avståndet som avgör. Det mentala avståndet till katastrofen. Det geografiska avståndet spelar en roll. Det känslomässiga avståndet är avgörande.

För två veckor sedan kändes tragedin med Estonia väldigt avlägsen. Nu är den plötsligt starkt i mitt medvetande. Tragedin med Salem Express har aldrig och kommer aldrig att kännas speciellt ”nära”.

Också det är rätt kusligt egentligen.

Estonia i Yle Arkivet

Sportdykning med Patte Rosström

Till sidans topp

A-Ö: Mer från Svenska Yle