Krispsykolog: Att minnas storolyckor kan ha en förlösande effekt

Estonia, 11 september, Utöya, skolmassakern i Kauhajoki. Minnesdagar av storolyckor och katastrofer avlöser varandra. Obehagliga minnesbilder gör sig påminda, en känsla av otrygghet kan återinfinna sig. Det är lätt att ryckas med när individer i storolyckor exponeras i massmedia. Men vad ska man tänka på om man allt för starkt sugs med i de berördas öde? Vilken funktion har dessa minnesdagar för den som inte varit med men ändå blir berörd?

Det att vi starkt hyser sympati för en annan i nöd, är en av våra viktigaste och finaste egenskaper som människa men det gör oss också mycket sårbara. Det här säger krispsykologen Helena Prytz som arbetat för Finlands Röda Kors i samband med katastrofer och storolyckor i 20 års tid.

- Ju mer man tänker på en katastrof ur sitt eget perspektiv desto mer påverkar det oss. En annan människas förlust kan bli vår genom medkännande, säger Prytz.

Frossa i andras misär

Som mediekonsument kan man lätt börja frossa i rapporteringen av en storolycka. Lättillgänglig information finns överallt idag i och med sociala medier och internet.

- Jag har kommit i kontakt med människor som slutar gå på jobb efter en katastrof. De letar konstant efter ny information och söker sig till det svåraste och hemskaste, de tar in allt osorterat. Ofta har de här personerna ingen att prata eller reflektera situationen med. De löper en stor risk att bli traumatiserade, säger Prytz.

Stäng av tv:n

Men vad ska man göra om man alltför starkt sugs med i det hela och börjar frossa i hemskheterna?

- Stäng av tv:n och lyssna på radio i stället. Man behöver inte låta sig exponeras av bilder. Det är ett enkelt sätt att skydda sig, menar Prytz.

Via massmediernas nyhetsbevakning exponeras vi av mycket detaljrika bilder och beskrivningar. Ju större olycka, desto större bevakning brukar det ju vara. Men trots det här är det viktigt med information om det skedda, säger krispsykologen.

Vår värld rubbades men ändå klarade vi det.

- Om vi inte får tillförlitlig information om händelsen börjar vi själva fantisera fram sanningen som ibland kan vara mycket värre än verkligheten, säger Prytz.

Det kollektiva traumat eller den kollektiva sorgen som kan drabba en större skara människor till följd av en storolycka eller årsdag kan även hämta något gott med sig menar Helena Prytz.

- Det ger oss en möjlighet att minnas vad vi själva gjorde, tänkte och kände när det hemska inträffade. Vår värld rubbades men ändå klarade vi det. Det här kan också vara viktigt för människor som inte själva varit med om händelsen.