Hoppa till huvudinnehåll

Åboland

Att sörja tillsammans eller snabbt gå vidare

Från 2014
Uppdaterad 03.10.2014 05:27.
Hav av ljus i Kauhajoki efter skolmassakern.
Bildtext Ett hav av ljus efter skolmassakern i Kauhajoki – en form av sorgearbete som många kritiserade på orten.

Skolskjutningarna i Jokela och Kauhajoki hanterades på olika sätt i de berörda kommunerna. I Jokela upplevdes tragedin som hela byns kris, medan man i Kauhajoki snabbt ville gå vidare och till och med kritiserade ett kollektivt sorgearbete.

Programmet är inte längre tillgängligt
Programmet är inte längre tillgängligt

Det är Johanna Nurmi vid Åbo universitet som forskat i skolskjutningarnas konsekvenser för lokalsamhället. Hon har intervjuat invånare i Jokela och Kauhajoki samt krisarbetare, och märkt att tragedin hanterades olika på de två ortena.

I Jokela 2007 var både gärningsmannen Pekka-Eric Auvinen och offren ortsbor, men i Kauhajoki året efter kom såväl Matti Juhani Saari som hans offer utifrån. Detta inverkade på sorgearbetet.

– I Jokela upplevde man att hela samhället var ett offer, man beskrev det som hela byns kris, säger Nurmi. I Kauhajoki däremot såg man orten endast som en skådeplats, det kunde ha hänt var som helst.

Kauhajokiborna ansåg att dådet inte hade lämnat några djupa spår i staden. Man tyckte inte det föll någon skam eller skuld över orten. Förutom gärningsmannens och offrens hemvist spelade även läget i södra Österbotten in.

– Den lokala identiteten var något människorna pratade mycket om. Den österbottniska stoltheten gjorde att man inte ville tänka att skolmorden egentligen inte var det lokala samhällets fel på något sätt. Många nämnde en tystnad som rådde efter händelsen. Man ville inte ens prata om det.

I Jokela var situationen en annan. Man gav det kollektiva sorgearbetet tid och utrymme, och många såg det till exempel som väldigt viktigt att föra massor med ljus till skolan och samlas för att sörja tillsammans.

Johanna Nurmi, Åbo universitet, 1.10.2014
Bildtext Johanna Nurmi hoppas att hennes forskning ger en bättre förståelse över kollektivt krisarbete.

– Sådant här kritiserade en del kraftigt i Kauhajoki. Man såg det som konstlat och onödigt. Här kommer vi till frågor som vem som har en rätt att sörja, vem en rätt att vara upprörd, och vem att visa det offentligt, säger Nurmi.

Jakten på förklaringar

Tragedierna band lokalsamhällena tätare samman, noterade Nurmi. Kriser som dessa bygger på den gemensamma identiteten och samhörighetskänslan, man delar sin sorg och stöder varandra.

– Men alltid när ett samhälle blir tätare, sker också utstötning. Man definierar vem som hör till vårt samhälle och vem som inte gör det. Vem som lämnas utanför, säger Johanna Nurmi.

I Jokela med ortsbon Auvinen som mördare diskuterade man till exempel skolmobbning. En del skyllde också på Auvinens familj, men många såg dem även som ett offer och påminde att de mistat ett barn.

I Kauhajoki var det däremot svårt att hitta några som helst orsaker till dådet. Polisen som förhört Saari bara dagen innan massakern fick bära en del av skulden, enligt Nurmi helt enkelt för att många behövde någon att skylla på.

– Det att man tänker att man inte har några medel alls att skydda sig på förhand föder en känsla av rädsla och otrygghet. Man aldrig kan veta om och i så fall var det händer igen.

”Ge invånarnas initiativ utrymme”

Johanna Nurmi hoppas att hennes forskning ska ge bättre förståelse för hur samhällen kunde stödas i samband med kriser. Till exempel efter skolskjutningen i Jokela avrådde psykologer kommunen att ordna krishjälp utan professionell medverkan.

– Kristerapin är viktigt men jag skulle också ta med andra kollektiva stödmedel. Alla behöver inte kristerapi, alla är inte så traumatiserade, säger Nurmi och berättar att många av de hon intervjuade hade hoppats på fler gemensamma diskussionstillfällen.

– Man borde våga lita på att samhällen hjälper sina medlemmar. Ge dem utrymme. Initiativ som kommer från invånarna ska stödas och ges chansen. Det är viktigt att få prata ut.

Politices magister Johanna Nurmi disputerar i ämnet sociologi vid Åbo universitet på fredag med avhandlingen Let Go and Remember. How Finnish Communities Experienced and Memorialized School Shootings.