Armenierna blir allt färre och allt fattigare

Armenien är ett litet land och befolkningen minskar hela tiden, nu bor där ungefär tre miljoner människor, av dem bor en tredjedel på landet, resten i städer.

Det är omöjligt att säga hur många armenier som bor utomlands, men man talar om tio miljoner. Det har länge funnits en tradition av att flytta bort, särskilt många flydde landet efter folkmordet 1915.

Enorma ekonomiska skillnader

Det som upprör människor mest är de stora skillnaderna i levnadsstandard. Det finns ett skikt av ofantligt rika, man ser väldigt snofsiga bilar i gatubilden, det finns kasinon och dyra restauranger. Samtidigt har många mycket svårt att klara livhanken.

Då man reser omkring i landet ser man bara förfallna fabriker, inga som har någon produktion. Några gruvor ger fortfarande jobb, det finns arbete inom jordbruk och livsmedelsproduktion men alla jag talar med säger att unga människor flyttar till städerna för att bygga sin framtid.

Det är emellertid så gott som hopplöst att hitta några hyggligt betalda jobb i städerna. Det är arbetsgivarnas marknad eftersom så många söker jobb och för att bli anställd måste man ha de rätta kontakterna, säger folk.

- Varför tror ni att vi har så väldigt många taxibilar i stan, frågar Asjot som kör mig till hotellet en kväll. Eftersom det inte finns andra jobb så köper de som har bilar taxi-skyltar och försöker klara sig på det sättet.

Genrich, en gammal man i staden Sevan, cirka sextio kilometer norr om huvudstaden Jerevan, berättar att alla hans fyra barn bor och jobbar i Ryssland.

- Jag har skickat iväg dem till Moskva. Jag hade en föraning om att det skulle gå illa för Armenien så jag hjälpte dem att komma iväg. De har klarat sig bra, alla är högt utbildade och har bra jobb.

Genrich berättar att hans fru dog för tio år sedan. Ända sedan dess har barnen gång på gång uppmanat honom att flytta till dem i Moskva. Men det vill han inte, han känner att han vill bo kvar i Sevan där han är född.

- De skickar pengar till mig trots att jag säger att jag inget behöver. De vill att jag ska ha det bra. Jag är lycklig som har omtänksamma barn.

Nagorno-Karabach

Den självutnämnda republiken Nagorno-Karabach ligger några hundra kilometer österut från Sevan. Ingen som jag talar med tycker att det är något särskilt med den republiken numera. Kriget tog slut redan för mera än tjugo år sedan och de strider som förekommer förs vid den östra gränsen, den mot Azerbajdzjan.

- Jag förstår inte varför vi skulle kriga, säger en äldre kvinna. Vi hade levt som bröder och goda grannar. Sedan blev det krig. Nu ser vi hur det går i Ukraina. Jag förstår inte varför, säger kvinnan än en gång och skyndar hemåt bärande en kasse med mat.

Även om många förhåller sig helt utan dramatik till Nagorno-Karabach så är läget inte alls så lätt. För min egen del gick det så, att jag avstod från att åka dit. Det gjorde jag eftersom jag hörde så många andra utlänningar berätta att de inte hade fått visum till Azerbajdzjan efter att de besökt Nagorno-Karabach.

Ett exempel på följderna av konflikten om området är flygplatsen i Nagorno-Karabachs huvudstad Stepanakert. Flygplatsen öppnades efter en renovering 2012 men fortfarande har inte ett enda plan landat där. Azerbajdzjan har nämligen meddelat att man kommer att skjuta ned de plan som flyger till Stepanakert och den risken kan inget flygbolag ta.

Protester väntas nästa vecka

Just nu surrar det rykten i Jerevan om att en stor demonstration ska ordnas nästa vecka men jag har inte fått någon officiell bekräftelse på att det skulle vara sant.

De som berättade för mig om demonstrationsplanerna sa att folk har tröttnat på skillnaderna mellan fattiga och rika.

- De har ingen skam i kroppen och deras magar blir aldrig mätta, sa en ung man om dem som har makten i Armenien.

EU-sanktionerna påverkar frukttransporter

Armenien är ett sällsynt instängt land. Gränserna till Turkiet, Iran och Azerbajdzjan är stängda och den enda landvägen utomlands går via Georgien. Det exporteras en del livsmedel, främst frukt och grönsaker, till Ryssland. Landtransporterna går genom Georgien och Sydossetien. Det finns bara en landsväg och den är just nu stockad av långtradare.

Det är säsong bland annat för vindruvor och många är nu arga för att druvorna ruttnar i köerna. Det här är indirekt en följd av EU:s sanktioner mot Ryssland.

Exporten av livsmedel från Turkiet till Ryssland har nämligen ökat så mycket att man nu kör långtradare via Georgien längs samma smala väg som de armeniska och georgiska bilarna tar.