Ensam tant i Ryssland
Huvudpersonen i Lena Linderborgs nya roman är en 54-årig sekreterare/assistent vid namn Lissu Lundberg, som i närmare trettio år jobbat på FISOR, dvs. Finlandssvenska Organisationen.
En dag blir hon kontaktad av tankesmedjan ENIGMA, där man oroar sig för finlandssvenskarnas ointresse för Ryssland.
Eftersom Lissu är en s.k. ”vanlig” finlandssvensk tant utan några större förhandskunskaper om vare sig Ryssland eller ryssar anses hon vara ypperligt lämpad för det (enligt Lissu) något luddiga uppdraget att 1. ringa in det ryska, 2. sätta det i relation till det finlandssvenska, 3. se både det positiva och det negativa ur båda synvinklar och 4. komma med lösningsförslag.
Med elementära kunskaper i det ryska språket och ett stort mått nyfikenhet i bagaget installerar sig Lissu i tankesmedjans residens i centrala S:t Petersburg. Under ett halvår gör hon sitt bästa för att komma staden och dess invånare in på livet. Ett liv som visar sig vara fullt av motsättningar, byråkratiska kringelikrokar och ologiskheter.
Fördomar som bottnar i okunskap
Lissu träffar bl.a. en del finländare som är bosatta i S:t Petersburg, och de visar sig ha en rätt negativ syn på det ryska samhället: Marita från Närpes har bott i Ryssland en längre tid, och enligt henne är ryssarna ohederliga och ohjälpsamma, medan affärsmannen Matti anser att Ryssland är genomruttet och han ser ryssarna som stora barn som inte vill ha demokrati utan auktoritet, de är sluga och försöker dra egen nytta av allt och alla.
Fördomar och förutfattade meningar florerar - och då framför allt bland finländarna i boken.
Enligt Lena Linderborg handlar det kanske dock snarare om okunskap som också kan bottna i ett ointresse för Ryssland och det ryska – trots att vi bor så nära varandra.
När det orimliga blir rimligt
Med Dostojevskijs Idioten under armen beger sig Lissu ut i staden för att kartlägga livet i Piter, och det visar sig snart att de historiska lagren och berättelserna är en levande del av stadens och stadsbornas kollektiva minne, vare sig Lissu besöker Brödmuseet eller något av de otaliga författarmuseerna i staden slås hon av ”den hemska historien (som) var lätt att glömma idag med alla de eleganta människorna som spatserade på Nevskij i sina pälsar. Alla de skrattande familjerna med sina kameror som det kryllade av kring varje sevärdhet”, en historia präglad av krig, hunger, förtryck och terror.
Under vistelsens gång fascineras Lissu ständigt av det ologiska, det irrationella och det paradoxala som verkar prägla livet i Ryssland likaväl på makronivå som mikronivå.
För en finlandssvensk tant som Lissu ter sig staden helt enkelt överväldigande – och hart när omöjlig att sammanfatta i en rapport till uppdragsgivaren ENIGMA:
”För Finland var Ryssland en väldig granne, ett hotfullt muller ur historiens djup, ett sagoland, en mardröm. Allt beroende på vilket perspektiv man ville välja. Ryssland var kreativitet, livsglädje, eller hot och gåta.”
Om Lissu tagit någon lärdom av sitt halvår i S:t Petersburg är det kanske att bejaka, eller åtminstone godta, alla paradoxer som verkar obegripliga och förvirrande för en finländare:
”Det ologiska hade blivit logiskt. Det otänkbara hade blivit tänkbart. Att protestera mot en orimlighet som ändå var fullt rimlig kändes som en orimlighet i sig.”
