Det goda sovjetiska köket
När jag läser den rysk-amerikanska matskribenten Anya von Bremzens bok Det goda sovjetiska köket – minnen, mat och längtankommer jag att tänka på ett ryskt ordspråk som jag lärde mig under min skoltid: ”sjtji i kasja, pisjtja nasja”, dvs. kålsoppa och gröt, det är vår föda.
Kål, spannmål, rovor, fisk, svamp – här har vi en del av basingredienserna i det ryska och sovjetiska köket:
”(---) förutom sosiski (korvar red.anm.) med konserverade ärtor eller kotleti (små pannbiffar) eller kasja (ett slags gröt på hela gryn), soppa på nästan enbart kål, majonnässtabbiga sallader och vattniga fruktkompotter till efterrätt, så finns det inte så värst mycket mer att äta i sovjeternas förlovade land” noterar Anya von Bremzen i ett avsnitt om mathushållningen på 1970-talet.
År 1974 hade Anyas föräldrar separerat för gott, och modern bestämde sig för att lämna Moskva och emigrera till USA. Modern och den då 11 år gamla Anya bosatte sig först i Philadelphia och sedermera i Queens i New York.
En av anledningarna till att mor och dotter fick en möjlighet att lämna Sovjet var dels trycket från väst om att tillgodose kravet på mänskliga rättigheter, dels en vilja att göra sig av med ”sionistiska element”. I mitten av 70-talet hade omkring 100 000 judar emigrerat.
I det nya hemlandet saknas minsann inte mat i butikerna, och man behöver inte köa i timmar för en limpa eller en banan, en sällsynt läckerhet som man eventuellt lyckades lägga beslag på en gång om året.
Man behöver inte dela kök i en komunalka där andra hyresgäster snattar av ens soppkött. Man slipper stå och tigga tuggummipaket utanför de utländska ambassaderna för att hösta in storkovan när man säljer tuggummit vidare i millimeterstora bitar. Och man bär hem varorna i plastkassar istället för de rymliga och slitstarka nätkassarna (avoski) som varje ryss bar hopknycklad i fickan.
Under Brezjnev rådde en kronisk brist på omslagspapper och förvaringskärl, vilket innebar att man t.ex. samlade på och ömt vårdade de utländska plastpåsar man kom över.
I övrigt kunde man förvara och transportera det mesta – från urinprov till spikar och garnändor - i en majonnäsburk av glas.
Matminnen föder bok
Mamma Larisa och dotter Anya träffas då och då för att laga mat tillsammans, och deras gemensamma matlagningsstunder är starkt förknippade med drömmar, historier och minnen från livet i Sovjetunionen, trots att de bott fyra decennier i USA:
”Det är oundvikligt att en berättelse om mat från sovjettiden blir en skildring av längtan, av otillfredsställt begär. Vad händer när några av ens starkaste kulinariska minnen handlar om mat som man faktiskt aldrig har smakat? Minnen av fantasier, av historier man fått höra, en febrig kollektiv önskedröm framkallad av sjuttio års geografisk och politisk isolering och ständig brist på mat …”
I Det goda sovjetiska köket – minnen, mat och längtan varvar Anya von Bremzen ”kollektiva myter och personliga antimyter”, politik, historia, samhällslära och en rejäl dos vardagsrealism när hon vandrar genom hela 1900-talet – från tsardömets sista dagar till dagens Putin-land.
Utåt levde myten om böljande sädesfält och dignande äppelträd i ett land som upptog 1/6-del av jorden yta, korsade elva tidszoner och förenade femton etniska republiker i Socialistiska rådsrepublikernas union. När imperiet föll samman bodde närmare 300 miljoner människor i detta Sovjetunionen.
Den nya sovjetmedborgaren skulle befrias från onödigt tillkrånglad matlagning och andra liknande distraktioner som kunde hindra henne i arbetet med det stora moderniseringsprojektet
Den gamla supermakten Sovjetunionens historia är dock kantad av svält och spannmålsbrist, hungerdemonstrationer och oändliga matköer – under långa perioder ägnade folk i genomsnitt en tredjedel (eller t.o.m. hälften) av sin lediga tid åt att stå i kö för olika varor.
Medan homo sovjeticus i krigstid fick hålla hårt i ransoneringskorten, koka soppa på hästben och strömmingsstjärtar, fanns det specialbutiker för de privilegierade få som kunde smörja kråset med läckerheter som kaviar, pocherade vaktlar och friterade kycklinglår.
Maten nödvändigt bränsle
I Sovjetunionen var förhållandet till och synen på mat praktiskt betingad: mat var inte njutning utan nödvändigt bränsle: ”Den nya sovjetmedborgaren skulle befrias från onödigt tillkrånglad matlagning och andra liknande distraktioner som kunde hindra henne i arbetet med det stora moderniseringsprojektet.”
Anya von Bremzen skriver om hur det turbulenta 1920-talet markerade inledningen på statens oupphörliga intrång i minsta lilla aspekt av vardagslivet, från hygien och städning till utbildning och mathushållning, sömn och sexualvanor …
Efter ett besök i Moskva 1927 skrev den tyska filosofen Walter Benjamin att bolsjevismen avskaffat privatlivet. Anya von Bremzen påminner för sin del om att det inte finns ett ord på ryska för just ”privatliv”.
Enfamiljsbostäderna delades upp i kollektivlägenheter med gemensamt kök och badrum där var och en tilldelades 9 kvadratmeter bostadsyta. Offentliga matsalar och kollektiv mathushållning skulle ersätta den egna spisen och på så sätt förvandla ätandet till en politiskt medveten handling.
Den Nya Socialistiska Kvinnan skulle verkligen inte öda tid på att laga mat – tillsammans med männen skulle kvinnorna bygga upp Utopia, delta i försvaret av den Kommunistiska internationalen och aktivt ta del i samhällsdebatten och -livet.
Lenins mål var att utplåna kärnfamiljen och frigöra kvinnan från vardagens slaveri i kök och barnkammare, en syssla som var ”barbariskt improduktiv, trivial, nervpåfrestande och fördummande”.
När Stalin kom till makten blev tongångarna andra: ”Vid mitten av trettiotalet var traditionella familjevärden tillbaka, skilsmässa betraktades med misstro och abort och homosexualitet förbjöds. På propagandaaffischerna hade den Sovjetiska Kvinnan fått ett nytt utseende: moderlig, fyllig och ’feminin’. Och under återstoden av Sovjetunionens existens förväntade man sig att de kvinnliga kamraterna skulle bära den ’dubbla bördan’ av lönearbete och hushållsarbete på sina axlar” konstaterar von Bremzen.
Det totalitära samhällets köksbibel
År 1939 publicerade folkkommissarien för livsmedelsförsörjningen, Anastas Mikojan, den bastanta och omfattande kokboken ”Kniga o vkusnoi i zdorovoi pishche” (En bok om god och sund mat) – ett verk som återfanns i varje sovjetiskt hushåll med självaktning.
”Det totalitära samhällets köksbibel” har utkommit i ett dussin upplagor och tryckts i mer än 8 miljoner exemplar, och det är en bok som fortsättningsvis finns till salu.
Tre år tidigare hade Mikojan vistats i USA en tid och bekantat sig med allt från livsmedelsindustrin och mathushållningen till skyltningsstrategier på stora varuhus. Mikojan kom också att (med varierande framgång och resultat) introducera en del amerikanska matvaror och rätter i Sovjetunionen, bl.a. hamburgare, glass, frukostflingor, popcorn, tomatjuice och majskolvar.
Majs var för övrigt Nikita Chrusjtjovs favoritspannmål: inspirerad av en Iowa-bonde på besök i Sovjetunionen 1955 hade Nikita beslutat sig för att introducera majs som den magiska grödan som skulle föda såväl boskapen som folket i Sovjet. Chrusjtjov kallades också för ”kukuruznik”, dvs. majsmannen.
I Anya von Bremzens bok finns ett recept per decennium, och i kapitlet om 1960-talet och Chrusjtjovs tidevarv kan man bekanta sig med ”Majsbröd för Chrusjtjov” – ett läckert bröd som låter som ett slags pannkaka bakat i ugn på majsmjöl, vetemjöl, ägg, mjölk, smetana och fetaost.
Pianisten som blev uppburen matskribent
År 1987 kunde Anya och hennes mor för första gången resa tillbaka till Moskva för att hälsa på sina släktingar – då hade president Michail Gorbatjov försökt ta itu med hårdhandskarna för att bekämpa dryckenskap och alkoholism.
Alkoholmissbruket var en social katastrof i Sovjet – och efter 1985 hade det blivit mycket dyrare, svårare och tidskrävande att skaffa sprit, men påhittigheten och svartabörshandeln florerade – liksom galghumorn:
”Barnet till pappan: De sa på teve att vodkan kommer att bli ännu dyrare, Betyder det att du kommer att dricka mindre? Nej, min son, säger pappan, det betyder att du kommer att få äta mindre.”
Anyas avsikt och mål var att bli pianist, men en besvärlig handskada satte stopp för en karriär inom musiken.
För att finansiera dyra pianolektioner hade Anya börjat översätta bl.a. en kokbok från italienska till engelska, och en dag insåg hon att det fanns en framtid för henne inom kokboksbranschen.
Idag är Anya von Bremzen en prisbelönad och hyllad matskribent som gett ut en handfull kokböcker och bl.a. skriver för tidningar som Food & Wine och New Yorker. I boken Det goda sovjetiska köket – minnen, mat och längtan framgår också att hon hörde till de få utvalda som fick en personlig inbjudan att närvara vid den avantgardistisk-experimentella spanska restaurangen El Bullis avskedsmiddag innan restaurangen stängde för gott sommaren 2011.
Foodoir-trenden het under senare år
Anya von Bremzens bok Det sovjetiska köket – minne, mat och längtan är en s.k. foodoir, dvs. en historia som blandar personliga minnesbilder med stark fokusering på mat (food + memoir = foodoir). I många foodoirer ingår också en del recept, så också i von Bremzens bok.
Andra exempel på foodoirer är amerikanska Julie Powells bok Julie and Julia: 365 Days, 524 Recipes, 1 Tiny Apartment Kitchen som handlar om hur Julie i ett års tid kockade sig igenom den legendariska kocken Julia Childs introduktion till fransk kokkonst. Powells bok var en av förlagorna till Nora Ephrons film ”Julie & Julia” (2009) med Meryl Streep i rollen som kocken Childs.
Den amerikanska författaren Nani Power har gett ut några böcker där hon skriver om minnen starkt förknippade med mat från en uppväxt med hippieföräldrar på en bondgård i Virginia, såsom Feed the Hungry: A Memoir with Recipes (2008) och Ginger and Ganesh: Adventures in Indian Cooking, Culture and Love (2010), där Power beskriver hur hon lär sig laga indisk mat hemma hos folk som nappat på hennes erbjudande på ett webbforum där hon lovat ta med sig ingredienser och betala för besväret att få undervisning i indisk kokkonst och kultur.
En finlandssvensk foodoir-skribent hittar vi i Vivi-Ann Sjögren, som i ett flertal verk vävt samman minnen, resor och mat – allt från Kocken, turisten, persikorna (1994) och Andalusiens grova salt (1996) till den tredelade biografiserien Kattens ansikte: barndomsår 1938-1947 (2003), Lasses kiosk: 1947-1956 ( 2004) och Liten fru i litet hus: 1957-1965 (2005).
Inte att förglömma de renodlade kokböckerna som Vivi-Ann Sjögren gett ut där recepten ofta förses med personliga kommentarer och minnen.
I Yle Arkivet kan man följa Vivi-Ann Sjögren på en matresa från Esbo till Andalusien i programmet "Med pennan i grytan".
Läs också:
Mat och politik
