Första världskrigets fasor blev målningar, musik och litteratur

Jag som aldrig har upplevt ett krig, är fascinerad av att den brittiska regeringen och armén inom ett halvår lyckades rekrytera drygt en miljon frivilliga soldater.

Dokumenterat: Utsäde ska inte malas av Albert Ehrnrooth

Programmet är inte längre tillgängligt

Av Albert Ehrnrooth

Totalt tog 2,6 miljoner britter frivilligt värvning! Dessutom ställde 2,5 miljoner icke-britter från Samväldet frivilligt upp. Tyskarna hade en mycket större stående armé, men även där var entusiasmen för kriget stor. Också många brittiska och tyska konstnärer, tonsättare och diktare tog värvning eller mobiliserades. De förhöll sig, precis som alla andra positivt, ibland rentav euforiskt till kriget. De flesta som överlevde vittnade sedan om krigets vidrighet, eller valde att förtränga alltsammans.

Men det fanns också sådana som konstnären Franz Marc. När hans vän August Macke stupar i inledningsskedet av kriget reagerar Marc visserligen förtvivlat på vännens död, men i en dödsruna skriver han känslokallt att denna uppoffring var nödvändig. Kriget är förskräckligt brutalt och lidandet fruktansvärt men Marc betraktar hela katastrofen som en renande katarsis. Kriget är inte en historisk händelse utan en naturhändelse som måste ske så att världen kan uppstå på nytt.

Vidriga scener

Otto Dix däremot undkom inte krigets traumor. På det nyrestaurerade magnifika museet Albertinum i Dresden hänger Otto Dix kanske mest skrämmande och betydelsefulla målning Der Krieg. Det är en triptyk med en predella, framställd i enlighet med en medeltida altarmålning. På vänstra flygeln ser man soldaterna i en krypande morgondimma på väg till slagfältet. Mittdelen, som är lite bredare än flyglarna, visar slagfältet efter otaliga drabbningar. Det är en grotesk soptipp med lemlästa, fruktansvärt vanställda, döda soldater, ett antal med avhugget huvud, kringspridda lem, köttslamslor, klädtrasor, inälvor som hänger ut ur gapande sår, ruiner, brända trädstumpar, blodblandad gyttja. En soldat i gasmask, är han död eller levande?

Kubismen och kriget

Pablo Picasso och Georges Braque lärde känna varandra tack vare poeten och konstkritikern Guillaume Apollinaire. Braque målade i en fauvistisk anda, men vänskapen med den mer eller mindre jämnårige spanjoren fick djupgående konstnärliga konsekvenser. Braque inspirerades av Picasso och vice versa. Pablo kallade Georges för sin broder. Tillsammans utvecklade de ett bildspråk som fragmenterade, sönderdelade det realistiska och naturalistiska motivet.

Centralperspektivet, som hade tjänat konstnärer sedan renässansen, övergavs och ersattes med ett pluralistiskt perspektiv: ett ting kunde nu framställas från olika blickpunker samtidigt. Färgskalan reducerades dessutom till brunt, grönt, svart, ockra-beige, grått och vitt. Henri Matisse förklarade efter att ha besökt en utställning lite hånfullt att Braques målningar ” bestod av små kuber” men småningom blev epitetet ‘kubist’ en form av hedersbetygelse.

Georges Braque var mer analytisk än Picasso vars styrka låg i kompositioner i den intuitiva och syntetiska kubismens anda. Det var Braque som först utvecklade collaget och hans verk blev alltmer abstrakta, för att han lyckades lösgöra dem från naturen. Han introducerade sedan på nytt verkligheten i sina verk genom att använda bokstäver och klistra in bitar av tapetmönster, tidningsurklipp, tyg, vaxduk.

Picasso vinkar av sin vän

Braque och Picasso hade blivit oskiljaktiga vänner och planerade att samarbete i augusti 1914. När kriget hotade bryta ut mobiliserades Georges Braque och i augusti stod Picasso på Avignons järnvägsstation och vinkade av sin vän.Braque kommenderades till fronten, sårades och genomgick en trepanering som krävde en lång konvalescens.

Han demobiliserades 1916 och började måla på nytt. Vänskapen med Picasso återupptogs aldrig. Pablo hittade som bekant hela tiden nya djärva utmaningar. Braque återvände till kubismen men koloriten blev starkare, linjerna mjukare, penselföringen allt smidigare. Han förtränger sina upplevelser vid fronten och kriget figurerade aldrig i hans måleri.

Deformerade kroppar

Det fascinerar mig att kubismens formspråk tycks förebåda de sönderbombade, fragmenterade landskapen man ser i fotografier från första världskrigets slagfält. Jag tänker också på kamouflagemålade skepp, kanoner, pansarvagnar, med sina brutna mönster, de kunde ha designats av Braque eller någon annan av kubisterna! Picasso experimenterar redan 1907 med den kubistiska deformeringen av människokroppar i verk som Flickorna från Avignon. Sönderdelade människorester, förvridna och deformerade soldater skingrade ut över slagfältet blir en vanlig syn i skyttegravarna. Naturen, åkrar och byar förvandlas till ett monokromt helvete där alla färger småningom försvinner ner i gyttjan.

Dokumenterat: "Utsäde ska inte malas" - om hur första världskriget påverkade konst, musik och dikt. Radio Vega söndag 12.10 kl. 9.03 & onsdag 15.10 kl. 11.03 & 30 dagar på Arenan. Ett program av Albert Ehrnrooth. Ljudteknik Lindyanne Ehrnrooth. Projektledare Charlotte Sundström.

Klicka på länken om du vill lyssna på Ralph Vaughan Williams tredje symfoni, "Pastoral symphony", komponerad år 1922. Den är Vaughan Williams klagofyllda, gripande skildring av ett ödsligt, krigshärjat franskt landskap.

Det är också Vaughan Willians mest självutlämnande verk.