Brinn papperstidning, brinn!
Medier förtjänar ibland en skogsbrand. Och branden är redan här. Det går inte en dag utan att medier ropar efter hjälpinsatser för att branschen skall överleva. Ungefär så formulerade sig journalisten och twitterprofilen Emanuel Karlsten i en krönika i Dagens Nyheter nyligen.
Också här i Finland är elden lös. De dystra nyheterna från det finlandssvenska mediefältet har knappast undgått någon. KSF Media sparkade nyligen var femte anställd och Svenska Yle är mitt uppe i samarbetsförhandlingar. Journalistikprofessor Tom Moring blev nyligen klar med en ödesmättad rapport om den finlandssvenska journalistikens framtid. Det var ingen munter läsning för en journalist.
- Etablerade medier har haft 20 år på sig att förstå och anpassa sig till internet och den förändring det haft på samhället och ekonomin, fortsätter Karlsten. Men vi har suttit stilla i båten och sett hur internet sänkt bit för bit av det vi trodde var ett osänkbart skepp.
Har journalisterna vid de etablerade medierna suttit på sina höga hästar och inbillat sig att de kan strunta i förändringens vind?
Är det så att vi suttit stilla i båten och låtit tiden springa oss förbi? Har journalisterna vid de etablerade medierna suttit på sina höga hästar och inbillat sig att de kan strunta i förändringens vind? Är det så att journalisterna har blivit för bekväma?
Lite karikerat och aningen elakt kan man beskriva utvecklingen så här: Dagens journalist vill hellre se sig som en mediepersonlighet, som twittrar lite med högra handen och bloggar lite med den vänstra, framom att vara maktens vakthund. Varför är det så? Den enkla förklaringen är förstås att det är ett slitsamt jobb. Har alltså den bekväma tillvaron gjort att vi tappat vår journalistiska hunger?
Nu är elden lös. Mediehusen och journalisterna undrar febrilt hur de skall rädda sig undan eldsvådan. Frågan är om vi inte gör det lite för svårt för oss.
- Digitaliseringen har förändrat allt utom en sak. Skälet att vi finns till har inte förändrats, säger Jan Helin, chefredaktör på Aftonbladet.
Vi har kanske en hel del att lära oss av kvällstidningsjournalistiken. Man må tycka vad man vill om kvällstidningarna men de har en journalistisk hunger som heter duga. Ingen sak är för liten eller för stor för att de utan någon beröringsskräck skall kasta sig på telefonen och hugga till. Om du är en nyhet på spåret så spelar det väl inte någon roll på vilken plattform den publiceras, så länge som den journalistiskt håller hög kvalitet?
- Ibland behöver stukturer dö lite för att kunna växa till något ännu mer livskraftigt, avslutar Emanuel Karlsten sin krönika.
Kanske är det så att en starkare journalistik växer fram ur askan? Och i en skogsbrand klarar sig väl sig rötterna rätt oskadda, eller hur? Efter en brand gäller det dock att hålla sig framme. Det gäller att ta för sig av det utrymme som skapats. Så ring, journalist, ring!
Läs också:
Pressad press engagerar
Pappa betalar inte längre
De finlandssvenska tidningarna kan visst vara lönsamma