Det främmande finska

Från 2014

Publicerad 17.10.2014 15:23. Uppdaterad 29.10.2015 10:05.

Bildtext Arttu Wiskari
Bild: Warner Music

Den här tidpunkten är en speciell tidpunkt för den finländska musikbranschen, för kring det här veckoslutet varje höst så samlas skivbolagsfolk, promotors, journalister, artister, pressansvariga, låtskrivare osv. till konferensen "Musiikki ja Media", som i år ordnas för det 25 året i rad i Tammerfors. Dagarna är fyllda av paneldiskussioner, föreläsningar, networking och framförallt, ett bra tillfälle för nya unga artister och förmågor att visa upp sig på nån av det 100-talet spelningar som ordnas under de här dagarna. I fjol t.ex. så gick långt över 14.000 personer på nån av "Lost In Music" spelningarna.

Så vill man han en inblick i vad som händer och sker i det finska musiklivet just nu så är det här man ska vara. En av höjdpunkterna är sessionen som kallas för "Tulevaisuuden Tusina", där en internationell panel av musikproffs kommenterar 12 låtar som branschfolk här röstat fram som framtiden inom finländsk musik. På listan i år förekommer band/artister som Softengine (8:nde på listan, och antagligen det för den stora publiken mest kända namnet), Milla Rumi, och vinnaren Teksti-TV 666, m.fl. Hela listan hittar du här.

Teksti-TV 666 / Sä et tuu enää takaisin - koskaan

Se video på YouTube

Det intressanta är att de senaste åren så har panelen ganska sällan haft sådär otroligt mycket förståelse för valen. Vanliga kommentarer är att, visst, det kan säkert fungera på en hemma marknad, ifall man gillar sån musik här, men att de inte riktigt fattar grejjen och att låten nog knappast har en chans att slå igenom utomlands. Jag kan delvis känna igen mig själv i de kommentarena.

När det gäller inhemsk musik, speciellt låtar på finska, så har jag ibland otroligt svårt att relatera till den. Det märkte jag speciellt i fjol då jag jobbade några månader som musikchef på YleX medan de sökte efter en ny typ för det jobbet. Ibland kunde en låt hyllas på ett musikmöte, och jag bara inte förstod varför, då låten i mitt tycke var rätt så intetsägande. I efterhand har jag funderat en hel del på vad som var orsaken. Varför missar jag det fina i låtar som andra gillar så otroligt mycket?

"Olika musiksmaker är egentligen olika referensramar"

Musik är ju väldigt mycket mer än bara toner, rytmer och kombinationer av ackord. Det som enligt mig skiljer bra låtar från, nå, mindre bra låtar, är att de bra lyckas förmedla en känsla. Det kan vara glädje eller sorg, nostalgi eller hemlängtan, aggressivitet eller lugn - egentligen vad som helst. Men saknas det känsla, så är det ju lika med noll. Oavsett språk, genre, ursprung, tonart osv.

Jag antar att det är för att jag är finlandssvensk och för att jag vuxit upp med en betydligt mer svensk inspirerad kultur som jag kan relatera betydligt oftare till svenska låtar än finländska. Mina referensramar gör att jag helt enkelt snabbare "går igång" på svensk låt. Givetvis finns det undantag, den svenska musiken är ibland väldigt inspirerad av invandrarkultur som är helt främmande för mig, vilket ibland försvårar processen, t.ex. ifall det kommer en massa svensk slang som jag inte känner till.

Så jag antar att mina kolleger hörde saker mellan raderna, och då syftar jag inte enbart på texterna, utan såväl musikaliska som fiilis-baserade anspelningar på en kultur som är obekant.

För att ta ett exempel:
Just nu har Arttu Wiskari en ganska stor hit med sin låt "Sirpa". En låt som får mig att sucka och stöna, dels för att i mitt huvud är den bara en dålig kopia av Leevi and the Leavings låt "Elina, mitä mä teen". Varken musiken eller texten gör det för mig, utan den känns mest banal. Den har alltså inte tillräckligt med referenspunkter för att jag ska gilla den.

Se video på YouTube

Självklart finns det ju en massa finskt på finska som jag bara älskar! Som t.ex. allt vad PMMP gjort. Eller Leevi and the Leavings. En hel sommar för flere år sedan lyssnade jag konstant på Eppu Normaalis samlingsskiva "Repullinen Hittejä". Det senaste åren har jag uppskattat stort låtar av Lieminen, Sanni, varför inte Musta Barbaari, bara för att nu nämna några få, medan Cheek & Jenni Vartiainen går mig helt klart förbi. Inte det att det är dåligt, utan det bara inte intresserar mig. Vad exakt det är som gör att jag gillar just PMMP så sjukt mycket, nå, det kräver säkert en helt egen analys, men så är det bara.

Se video på YouTube

Ett annat intressant exempel är Markus Krunegård. Markus har ju finska rötter (talar finska med sin mamma) och kände för gräva i sina rötter och gjorde tillsammans med sitt band Laakso en hel skiva på finska, "Mämmilärock". Texterna behandlar allt från att växa upp som sverigefinländare till hyllningar av Juice Leskinen osv, och som ett fan av Laakso så tyckte jag att det här var bland det bästa de gjort! I Sverige noterades skivan knappt, den var ju på finska, och i Finland, nå, den lät väldigt annorlunda än finsk musik överlag, och visst kan jag förstå att det är svårt att relatera till en sverigefinländare med identitetskris. För att nu lite karikera.

Se video på YouTube

Var det då kanske så att jag, igen, som finlandssvensk hittade fler saker att relatera till i Markus finska låtar, där vi med helt olika bakgrund ändå båda står där mitt emellan det finska och det svenska? Kanske.

Främmande får inte vara samma sak som skrämmande

För att återgå till det här med att relatera till saker. Ju mer jag tänker på det så är det mer än självklart att det är olika referensramar som gör att finsk musik, ofta låter annorlunda än afrikansk, japansk eller sydamerikansk. Och det gör ju ingenting! Men om vi inte vågar utsätta oss för det som är främmande, och gör det till nånting skrämmande, så går vi miste om en massa intressanta saker en kombination av olika (musik)världar kan föra med sig.

Så ni kan skippa diskussionen om dåliga låtar och dålig musiksmak med mig, jag tänker aldrig ta den. För så länge nån kan relatera till en låt, så funkar den. Fastän de bara är låtskrivaren själv som gör det. Vem är jag, eller ni, att påpeka åt nån annan vad den ska tycka om, och vilka referensramar hen har i sitt liv? För jag är starkt av den åsikten att man kan lära sig att tycka om allt - ibland krävs det bara lite mer övning och arbete för saken. Som t.ex. med Arttu Wiskaris "Sirpa". Jag har en del jobb kvar där...