Så gick det till när Finland köpte Hornet

Det börjar bli dags för Flygvapnet att se sig om efter en efterträdare till trotjänaren F/A-18 Hornet. Köpet av Hornetplanen var den största vapenaffären i Finlands historia och skedde efter en rad ljusskygga manövrer.

På eftermiddagen onsdagen den 6 maj 1992 ordnade regeringen en presskonferens i Smolna, statsrådets festvåning på Södra Esplanaden i Helsingfors. Försvarsminister Elisabeth Rehn tillkännagav att Finland beslutat köpa 64 amerikanska jaktflygplan av typen F/A-18 Hornet. Ett sus gick genom det församlade pressuppbådet, och åtminstone en svensk journalist föreföll närmast fallen från skyarna.

I den nyutkomna boken "Lillan - Elisabeth Rehns sällsamma liv" ger journalisten Johanna Vesikallio en övergripande bild av samhällsklimatet och diskussionerna då den kostsammaste vapenaffären i Finlands historia roddes i hamn.

Diskussionen om en ny jaktplanstyp som kunde ersätta de under 1970-talet inhandlade Saab 35 Draken och MiG-21bis började så sakteliga mot 80-talets slut. I december 1988 fick försvarsministeriet fullmakt av statsrådet att förbereda nyanskaffningen. I april 1989 anhöll Luftstridskrafterna (den officiella benämningen på flygvapnet fram till 1999) om offerter från svenska Saab, franska Dassault-Breguet samt amerikanska General Dynamics.

Ännu i det här skedet ansågs det allmänt att nya plan också skulle beställas från Sovjetunionen. Under efterkrigstiden hade flygvapnet haft som princip att köpa hälften av sin materiel från västländerna, hälften från Sovjet. I februari 1990 avsändes en officiell förfrågan också till Moskva.

Men det skedde i främsta rummet för att upprätthålla fasaden. Försvarsmaktens kommendör (fram till mars 1990) Gustav Hägglund hade redan då förordat att man skulle frångå den gamla modellen med köp från två håll. En enhetlig jaktplanstyp var det vettigaste valet med tanke på pilotutbildning och service, ansåg han.

Hornet inget alternativ i början

Elisabeth Rehn hade tillträtt som försvarsminister sommaren 1990, och fortsatte på posten efter att Esko Ahos regering tagit över våren 1991. Det var Rehns namn som mer än någon annans kom att förknippas med jaktplansköpet. Då hon blev minister hade det slutliga politiska beslutet ännu inte fattats. Inte heller var valet av plantyp klart.

Vesikallios bok skildrar hur jaktplansaffären till stor del planerades av Rehn i samråd med statsminister Aho och finansminister Iiro Viinanen. Resten av regeringen och riksdagen hölls med avsikt utanför. Orsaken var den lågkonjunktur som Finland hade hamnat i.

Allt tydde på att flygplansaffären skulle bli hutlöst dyr, och det kunde bli vanskligt att motivera den för de övriga beslutsfattarna. Man ville inte spilla tid på ändlösa diskussioner, helt enkelt. "Ett fult men nödvändigt handlingssätt", tyckte Rehn själv efteråt.

Sedan det politiska beslutet var fattat, var det dags att bestämma sig för flygplanstypen. Alternativen var till en början flera: svenska JAS 39 Gripen, franska Mirage 2000-5, amerikanska F-16. F/A-18 Hornet förekom inte i spekulationerna förrän en delegation från McDonnell Douglas besökt Finland och övertalat försvarsministeriet att begära en offert. Till en början såg mången expert ett tvåmotorigt jaktplan som allför dyrt för Finlands behov, men snart framhölls även de säkerhetsmässiga fördelarna med dubbla motorer.

Under flera månader jämförde försvarsmakten olika flygplanstyper, deras lämplighet för finländska förhållanden och deras pris. Vid årsskiftet 1991-92 blev det klart att F/A-18 inte var så dyrt trots allt, och planet medtogs i det slutliga anbudsförfarandet.

Författarna Heikki Hiilamo och Simo Sipola, som några år senare grundligt utredde "århundradets finländska vapenaffär", menar att det faktiska beslutet att välja just Hornet fattades då. Och då man beslutat sig för plantypen, beslöt man också att man hade råd med det.

Ett beslut i grevens tid

I beslutsprocessens slutskede behandlades saken i regeringens aftonskola, där diskussionerna var utdragna och meningarna gick isär. I synnerhet biståndsminister Toimi Kankaanniemi från Kristliga förbundet motsatte sig köpet.

Hägglunds efterträdare Jan Klenberg betecknade det senare som "närmast otroligt" att köpbeslutet kunde fattas trots det beklämmande ekonomiska läget. Han är inte ensam om att tillmäta Elisabeth Rehns personliga karisma och övertygelse en avgörande roll för affärens genomförande.

Även finansminister Viinanen skildrar hur han vårvintern 1992 fick veta att det rådande politiska klimatet i landet kunde hota hela köpet. Hade man dröjt med beslutet i ytterligare någon månad, skulle kanske affären inte ha blivit av.

De invigda lyckades därtill hemlighålla beslutet om flygplanstyp in i det sista. En läcka kunde ha stjälpt hela affären, eller åtminstone ha vållat stora problem under förhandlingarna. Att medierna inte fick det minsta nys om hur valet utfallit var ett mindre mirakel.

Vid försvarsrådets möte tisdagen den 5 maj godkändes Hornet-affären enhälligt. Dagen därpå offentliggjordes beslutet. Finland bestämde sig för att köpa 57 Hornet-jaktplan av den ensitsiga versionen F/A-18C jämte sju tvåsitsiga F/A-18D. Affären skulle vara värd 13 miljarder mark (drygt 2 miljarder euro i dagens valuta).

Stärkte banden till USA

Det var egentligen då som kritikstormen på allvar blåste upp. I riksdagen gav inte minst de så kallade motköpen stoff till debatt i flera månader framöver. Finländska företag skulle få sälja varor till USA för samma summa som Finland betalade för Hornetplanen. Trots att motköpen genomfördes fortare än beräknat, blev de långsiktiga effekterna för sysselsättningen i Finland relativt små.

Viktigare är kanske att jätteaffären knöt Finland fastare till USA och de övriga västmakterna. Ännu några år tidigare hade det varit helt otänkbart att VSB-Finland skulle inhandla amerikanska vapen i sådan skala. Gustav Hägglund säger i sina hågkomster att Hornetaffären fick fler dörrar att öppnas för Finland i Förenta staterna än vad alla det gångna seklets politikerbesök och diplomatiska trevare hade förmått.

De första Hornetplanen tillfördes finska flygvapnet den 7 juni 1995, det sista anlände den 8 augusti 2000. Markens sjunkande värde, EU:s tullar och dröjsmålsräntor hade under tiden haft inverkan - den slutliga notan kom att uppgå till 18 miljarder mark, alltså 3,16 miljarder euro.