This Is Where I leave You – tamt familjedrama

Det här är dramakomedin som ståtar med ett av höstens absoluta ”dreamteam”. Med namn som Jane Fonda, Jason Bateman och Adam Driver på rollistan kan man väl inte annat än lyckas. Eller?

Inledningen ställer oss inför Judd Altman (Jason Bateman). Fyrtioplussaren som med självsäkra steg traskar mellan sin lysande radiokarriär och sitt lyckliga äktenskap. Tills han en dag kommer på hustrun med en annan man.

När han väl sagt upp sig från jobbet och flyttat in i en sunkig etta visar det sig att hans far har dött. Och att dennes sista önskan var att Judd och hans tre syskon tillsammans med modern skall fullfölja den judiska begravningstraditionen shiva som går ut på att familjen sörjer tillsammans i sju dygn.

Det är ungefär här filmen börjar. Med idel frågetecken och onda aningar. Hur skall syskon som inte umgåtts på flera år kunna komma överens? Äldste brodern Paul (Corey Stoll) har hunnit gifta sig med Judds gamla flickvän (Kathryn Hahn) och yngste brodern Philip (Adam Driver) har som vanligt flera kvinnor på gång. Samtidigt.

Och medan systern Wendy (Tina Fey) är en rådvill tvåbarnsmamma levererar syskonskarans psykiatermamma Hillary (Jane Fonda) fler goda råd än någon orkar ta emot. Och däremellan använder hon sina barn som studieobjekt inför kommande vetenskapliga alster. Det verkar vara bäddat för åratal av familjeterapi.

"En familj" - igen

Shawn Levys ”This Is Where I Leave You” råkar komma året efter John Wills´ filmatisering av Tracy Letts pjäs ”August: Osage County” – en pjäs som på svenska heter ”En familj”. Och vad kan man annat säga än att det inte är till Levys fördel att tvingas till jämförelser med det flerfaldigt oscarsnominerade dramat. Dessvärre är det oundvikligt eftersom likheterna i själva upplägget är många.

Men där Letts spelar med relationer som påminner om öppna sår nöjer sig Jonathan Tropper (som skrivit både romanförlagan och manuset till ”This Is Where I Leave You”) med att skildra emotionella skråmor som hyfsat lätt går att hela.

”Är det bara vi, eller är alla familjer såhär” undrar Judd i en trött stund och som åskådare är man nästan beredd att svara ”jo, det är faktiskt bara ni - det här är alltför konstruerat för att vara allmängiltigt”. Vill man vara generös kan man förstås försöka med ett ”nej, visst har alla familjer sina utmaningar”.

Det man önskat av den här historien är helt enkelt större fokus på de smärtpunkter som onekligen finns och mindre fokus på tokroliga situationer och romantiska svängar som är onödigt förutsägbara.

Bra skådespelare

Det som gör att man ändå snällt sitter kvar för att få veta hur det går för den Altmanska familjen är skådespelarna. Jason Bateman passar perfekt i huvudrollen, även om man önskar att han så småningom kunde få andra utmaningar än att spela den i grunden hyggliga typen som dras med en attityd som är så avslappnad att den kan förväxlas med oföretagsamhet.

Adam Driver, just nu bioaktuell även med den superba ”Tracks”, lyckas visserligen nästan alltid avväpna åskådaren med sina udda gestalter, men även han får passa sig för att inte fastna i ett fack. Kategorin ”udda typer” må vara underhållande, men den kan också drabbas av inflation.

Och så har vi Jane Fonda. Veteranen som har en given auktoritet och närvaro på duken och som man gärna skulle unna mera utrymme. Inte bara i den här filmen utan överlag i filmbranschen. Hon lyckas nämligen blåsa lite liv även i mer grovt tillyxade rollfigurer.

Vilket gör hennes Hillary till det man minns bäst när den här filmen äntligen lever upp till titeln och lämnar oss. Dessvärre är hon ganska snart det enda man minns. I övrigt bleknar den Altmanska familjen snabbt bort i Hollywoods album av familjeporträtt.