Berlinmurens fall: Han kom med nordanvinden till väst
Det har i dagarna gått 25 år sedan Berlinmurens fall. Under de nästan 30 år som muren skiljde öst från väst, var det många som gjorde allt de kunde för att fly från DDR, i de flesta fall med livet som insats. Vi har träffat två personer, som stod för en av de mest spektakulära flykterna från DDR.
– Jag kommer ihåg varenda minut av natten vi flydde. Allt från att vi lämnade vårt hem till att vi var på västsidan, säger Günter Wetzel.
– Jag kommer också ihåg allt. Det enda jag inte vill minnas är de sista sekunderna av flykten. De här sekunderna gav mig till slut många sömnlösa nätter, säger Petra Wetzel.
Jag träffar flygentusiasten Günter Wetzel och hans fru Petra på ett flygfält i staden Pegnitz i norra Bayern. Det är i den här regionen, nära gränsen till det tidigare Östtyskland, som familjen valde att slå sig ner efter flykten. Född och uppvuxen i DDR valde den då 24-årige Günter Wetzel att lämna landet. Året var 1979.
– Med tiden blev vi allt mer missnöjda med det politiska systemet i DDR. Ekonomiskt hade vi det rätt bra, men då jag vägrade gå med i partiet fick jag inte studera vad jag ville. Att fly var förstås något man hela tiden tänkte på, men problemet var att hitta på ett sätt som inte var alltför riskabelt. För mig var det också viktigt att få med hela familjen, säger Wetzel.
Artikel gav idé
Lösningen på problemet kom år 1978 när Wetzel bläddrade i en tidning, som fruns syster hade hämtat med sig från Västtyskland.
I tidningen fanns bilder och en artikel från en ballongträff i Albuquerque i USA. För Wetzel stod det genast klart, han ville bygga en varmluftsballong och flyga ut ur DDR. Tillsammans med den dåvarande vännen Peter Strelzyk började man konstruktionsarbetet.
– Jag hade aldrig flugit. I DDR fanns det inga varmluftsballonger. Vi fick helt enkelt börja från noll. Vi gjorde två ballonger som vi i hemlighet testade, men det var med den tredje ballongen som vi till slut flydde, säger Wetzel.
De första försöken
Den första ballongen syddes på en gammal trampsymaskin hemma hos Wetzels. Man var ändå inte särskilt kräsen vid valet av tyg för ballongen, vilket senare skulle leda till problem. Vid sidan av själva ballongen konstruerade ballongbyggarna en kvadratisk korg och en hemmagjord gasbrännare.
Då allt var färdigt i slutet av april 1978 skulle ballongen förstås testas. Man kunde ändå inte fylla ballongen med luft, då man saknade en blåsare. Dessutom började Wetzel tvivla på om det valda materialet kunde hålla luften inne i ballongen. Försöken att impregnera tyget gjorde ballongen allt tyngre.
I samband med att man måste avbryta ett test, av rädsla för att bli upptäckt, skadades ballongen svårt. Den brändes till slut upp för att inte lämna några spår av experimentet.
Ballong nummer två
Den andra ballongen skulle bli lite större än den första. Som material valde man den här gången taft, ett lätt, glansigt tyg.
Tyget köptes i ett varuhus i Leipzig och för att slippa frågor utgav sig Wetzel och Strelzyk för att komma från en segelklubb. Tyget skulle de behöva för att sy segel för båtarna.
Den här gången skulle problemen ändå inte bero på själva ballongen. Nu märkte man i stället att gasbrännaren inte var tillräckligt kraftig. Vid ett test kunde man visserligen fylla ballongen, men inte få den att stiga.
Günter Wetzel valde att hoppa av projektet. Han var övertygad om att man med den här ballongen inte skulle kunna flyga över gränsen. I stället började han fundera på om det skulle vara möjligt att bygga ett litet flygplan för flykten. Efter att ha satt sig in i ämnet var han ändå övertygad om att ett flygplan inte är lösningen.
Flyktförsök
Peter Strelzyk och hans familj valde ändå att göra ett flyktförsök med den andra ballongen. Det blev ändå bara ett försök. Ballongen störtade nära gränsen och de östtyska gränspoliserna hittade förstås resterna av ballongen.
Om polisen och säkerhetstjänsten Stasi nu var Strelzyks på spåren, betydde det bara en sak. Det skulle inte dröja länge innan familjen Wetzel också råkade illa ut. Familjen valde därför att hoppa på projektet igen. Nu var det dessutom bråttom.
I slutet av augusti 1979 börjar man sy ihop en ny ballong, som ska bli betydligt större än de två tidigare. Av rädsla för Stasi vågar man den här gången inte köpa alltför mycket tyg på en gång. Det betyder att såväl männen som fruarna tvingas åka långa sträckor för att inhandla tyg. Från de sydligaste delarna av landet åker man ända upp till Rostock i norr i jakten på mer tyg.
Den nya ballongen blir färdig i början av september, men nu ställer vädret till med problem. För att familjerna ska kunna ta sig över gränsen från Thüringen till Bayern behövs nordliga vindar. Väderprognoserna utlovar ändå något helt annat.
Man överväger att skjuta upp starten på obestämd tid. För Günter Wetzel skulle det här betyda att han får stanna kvar i DDR, likaså på obestämd tid. Han har nämligen en inkallelseorder hängande på nacken. I november borde han rycka in i militären.
Flykten
Den 14 september vänder ändå vinden. Wetzel syr de sista sömmarna på ballongen och spänner fast den vid den korg som man redan tidigare hade testat. Brännaren har man gjort mer effektiv och korgen är nu utrustad med fler gasflaskor än vid de förra försöken.
Man åker på skilda vägar ut till startplatsen mellan de små byarna Oberlemnitz och Heinersdorf. Efter att ha kollat att ingen är familjerna på spåren börjar man sätta ihop korgen och fylla ballongen med uppvärmd luft. Den tredje ballongen står startklar klockan 02.32 den 16 september 1979. Ombord stiger Günter och Petra Wetzel, Peter och Doris Strelzyk, samt familjernas fyra barn. Sammanlagt åtta personer.
Ballongen stiger snabbt upp till 2 000 meters höjd och med hjälp av den nordliga vinden bär det av söderut, mot den strängt bevakade gränsen. I motsats till vad man på förhand hade trott är den innertyska gränsen helt mörklagd. Ballongflygarna tappar snabbt orienteringen, eftersom ballongen roterar okontrollerat. Det är omöjligt att veta åt vilket håll ballongen är på väg.
Plötsligt riktas strålkastare upp mot den nattliga himlen. I ballongen utgår man från att strålkastarna finns vid en av de dåvarande gränsövergångarna mellan Öst- och Västtyskland. Strålkastarljusen hittar ändå inte ballongen och färden går vidare.
Nu får man ändå krångel med gasbrännaren. Lågan blir mindre och mindre, för att till slut slockna helt. Då man inte får lågan tänd igen utgår man från att gasen är slut. Nu börjar ballongen förlora höjd i snabb takt.
Günter Wetzel tänder den lilla strålkastaren som finns ombord, så att någon eventuellt får syn på ballongen och hittar den om passagerarna ombord inte överlever kraschen. I strålkastarljuset ser man snart trädtoppar glida förbi och 28 minuter efter start slår ballongen hårt i marken.
”Var annars?”
Lätt skadade och skakade lyckas alla åtta ta sig ut ur ballongkorgen. Man har ingen aning om var man har landat.
– Till en början kände vi ingen större lättnad. Vi visste inte om vi hade klarat oss över gränsen, eller om vi var kvar i DDR. I mörkret började vi leta efter möjliga ledtrådar, säger Wetzel.
Man tog fram kompassen och bestämde sig för att börja gå söderut. På så sätt skulle man komma längre bort från gränsen, i fall av att flyktingarna verkligen hade lyckats ta sig över gränsen. Om man var kvar i DDR var spelet i vilket fall som helst över och då kunde de alla lika gärna dyka upp vid gränsen.
Det fanns ändå vissa tecken, som tydde på att man trots allt hade lyckats ta sig ut ur landet.
– I mörkret verkade åkrarna vara betydligt mindre än vad vi var vana med från DDR. Det tände en gnista av hopp, säger Wetzel.
Efter en stund kom man fram till en elstolpe, där det fanns en skylt med ortsnamnet Naila. Orten var helt obekant. Lite längre fram kom man till en bondgård och där såg man jordbruksmaskiner är märket Fendt, ett märke som definitivt inte fanns i DDR.
Det slutliga svaret får Wetzel och Strelzyk ändå då de ser en bil köra förbi. Bilen stannar och föraren slår på parkeringsljusen. Man ser att det är en polisbil. Framme på grillen ser man fyra ringar. Familjerna är i väst.
För säkerhets skull frågar de ändå poliserna om man verkligen är i väst.
– Var annars, lyder svaret på bred bayersk dialekt.
Naila
Ballongen hade alltså slagit i marken uppe på en hög höjd strax utanför den då västtyska staden Naila. Att poliserna var lite överraskade hängde ihop med att Naila låg tio kilometer från gränsen till DDR. Poliserna räknade alltså knappast med att flyktingar från DDR skulle dyka upp så här långt från gränsen.
Nyheten om flyktingarna spred sig snabbt i den lilla staden. Röda korset alarmerades och redan innan det riktigt hade ljusnat, hade familjen Wetzel sin första bostad i väst. Günter Wetzel som hade skadat benet vid landningen togs in på sjukhuset i Naila.
Under de kommande dagarna riktas västvärldens blickar mot Naila. Den spektakulära flykten skapar nyhetsrubriker världen över. Familjen Wetzel kastas in en situation, som man med sina erfarenheter från det slutna DDR, har mycket svårt att hantera. Efter en tid får familjent nog av all uppståndelse och bestämmer sig för att helt dra sig tillbaka från offentligheten. Det kommer också till konflikt med familjen Strelzyk.
Det görs också en film på flykten och för några år sedan bestämde sig Günter Wetzel för att igen berätta om sin syn på flykten.
Stannade i väst
Familjen Wetzel bor nu sedan 35 år i Bayern. Under de första åren gjordes från östtysk sida försök att locka familjen tillbaka till DDR. Efter återföreningen 1990 har Günter Wetzel gått igenom den östtyska säkerhetstjänsten Stasis dokument om honom och familjen. Från tiden före flykten fanns inga noteringar, efter flykten har Stasi skrivit ihop över 2 000 sidor.
Samtidigt som flykten tydligen sågs som en enorm prestigeförlust för DDR, kan man alltså konstatera att Stasi inte hade en blekblå aning om familjernas planer.
Efter återföreningen hade familjen aldrig några tankar att flytta tillbaka, men murens fall väckte stora känslor.
– Jag får fortfarande gåshud när jag tänker på saken. Jag kommer ihåg hur jag hösten 1989 åkte till järnvägsstationen i Hof för att träffa DDR-flyktingar, som flydde via den västtyska ambassaden i Prag.
Att muren skulle falla några veckor senare och att vi fritt kunde åka tillbaka och se vår tidigare hemort. Det är fortfarande helt överväldigande, säger Wetzel.
”Bra att vi hade försprång”
Samtidigt har han och familjen aldrig ångrat att man lämnade DDR redan tidigare.
– 1979 kunde vi aldrig räkna med att muren skulle falla. Jag är i alla fall nöjd över att vi hade ett försprång på tio år. Vi hade utbildat oss och blivit en del av det västtyska samhället. Alla de som ville leva i väst efter murens fall och återföreningen, har inte haft det lika lätt som vi.
Efter flykten lärde sig Günter Wetzel att flyga på riktigt. I tjugo år jobbade han som flyglärare och i dag ser paret Wetzel med viss fasa tillbaka på ballongflygningen.
– Skulle jag ha vetat om alla faror skulle jag aldrig ha stigit ombord, säger Petra Wetzel.
– Vi övertygade våra fruar så många gånger om att allt är helt säkert, att vi till slut också själva trodde på det, säger Günter Wetzel.
– Därför tror jag inte heller längre på riktigt allt han säger, skrattar Petra Wetzel.