Döda människor överallt – en horribel situation
Stefan Liljegren har just återvänt från ett fem veckors arbetspass som projektkoordinator för Läkare utan gränsers ebolacenter i Monrovia i Liberia. Så här beskriver han synen som mötte honom när han kom fram.
- Det var hemskt, mycket värre än mina tidigare uppdrag för Läkare utan gränser.
Liljegren har tidigare jobbat i krigskonflikter av olika slag i flera olika länder och hade mycket i bagaget från förut. Men det som mötte honom där nere var något som han inte kunde jämföra med något annat.
- Det låg döda människor utanför vårt sjukhus, det satt döda människor i stolar och i bilar. Och det låg döda människor i tältet som vi hade byggt upp. Det var en horribel situation, mycket otäck.
Men för Stefan Liljegren var det bara att fokusera och sätta i gång, försöka kontrollera så mycket han kunde av sin egen närmiljö, fast det är ebola överallt och göra de skyddsåtgärder som han behövde göra för att inte bli smittad.
Det gäller att inte få kroppsvätskor på sig. Några ur Läkare utan gränsers personal har insjuknat och en del har dött. Stefan Liljegren säger att det här är en otäck och skarp påminnelse om den fara som man befinner sig i. Men han tillägger att faran är
lika stor i en krigsomgivning.
- Jag har förlorat kolleger förr, men de har dödats av andra orsaker än virus. Det finns alltid risker i de uppdrag som vi åker ut på. Skillnaden med ebola är att man inte ser hotet på samma sätt. Det är osynligt för oss och det handlar om beteendemönster för mig som individ, hur jag ska göra för att inte smittas. Det hela blir väldigt psykologiskt.
Inte ens en centimeter av bar hud får synas när man går in i högriskzonen bland de besmittade patienterna. Man måste vara skyddad för att kunna röra patienterna och ta hand om dem, röra dem, mata dem, tvätta dem, klä dem och bära lik. Vårdpersonalen klär på sig sin skyddsutrustning för att kunna ha fysisk kontakt med patienterna.
- Utanför ebolacentret har jag stått och pratat med patienter som inte är inskrivna, helt utan skyddsutrustning. Då är det bara distansen som är mitt skydd. Och det räcker. Så länge jag inte tar på dem eller de på mig eller de inte spottar eller kräks på mig så smittar det inte eftersom viruset inte är luftburet.”
Se Obs-debatt från 23.10.14 om ebola-krisen.
Hög tröskel att åka iväg till ett ebolaområde
Stefan Liljegren medger att tröskeln att åka till ett ebolamråde var högre än att åka till ett krigsområde.
- Det var okänt, det är inte många som har jobbat med det. Och det okända känns läskigt och farligt.
Men han tillägger att han har ett stort förtroende för sin organisation som kan sin sak och han litar på att organisationen har fungerande system och arbetsmönster för att minimera riskerna. Han kände sig trygg med att åka i väg. Visst var han orolig, men oron var hanterbar.
Det värsta var omvärldens ointresse
Stefan Liljegren säger att det mest frustrerande med det här arbetet har varit omvärldens bristande intresse. När han kom fram till Monrovia i Liberia, mötte han en kollega som var fullständigt nedbruten av frustration efter att i månader försökt be om mer hjälp och av att försöka informera omvärlden om hur allvarlig situationen är.
Själv var han också på väg att bli riktigt frustrerad, för det behövdes mer sängar och fler personer på jobb, men de dök inte upp. Det var verkligen tufft.
- Och det känns för jäkligt att omvärlden reagerar först när andra än afrikaner insjuknar. Samtidigt är det förståeligt, det som händer på en annan kontinent är inte lika intressant som det som händer här. Så är det när man lever i detta informationsflöde. Det är inte onaturligt beteende, men tråkigt. Och framförallt illa att inte myndigheterna har reagerat tidigare och starkare på de varningssignaler som hjälporganisationerna har sänt.
Men Stefan Liljegren ser hoppfullt på framtiden också om han befarar att kampen mot ebola kommer att bli både tuff och lång. Men han räknar med att befolkningen i Västafrika småningom kommer att bli bättre på att hantera situationen och lära sig vad man kan göra och vad man inte kan göra för att bekämpa sjukdomen.
Läs också:
"Man tar det på allvar när det drabbar någon i västvärlden"
Debatt: Vem ska stoppa ebola?
Ebolasmittad läkare i New York
' /%3E%3C/svg%3E)
