”Man tar det på allvar när det drabbar någon i västvärlden”
Forskaren Mats Utas hör till Nordens främsta Västafrikakännare. I en intervju för Svenska Yle berättar han om sin syn på ebolaepidemin, vården av de insjuknade och västvärldens bristande ansvarskänsla.
Tillsvidare har närmare 10 000 personer insjuknat i ebola och siffran befaras stiga. Vad tänker du om läget?
Det är ett väldigt svårt läge, sjukdomen har ju spridit sig mycket mer än någon skulle ha trott från början. Samtidigt är det ju inte så konstigt på grund av att framför allt Liberia och Sierra Leone, de värst drabbade länderna, har regeringar med väldigt låg kapacitet. Man skulle kunna säga att det här är bland de värsta ställena som man kan tänka sig att få en sådan här ebolaepidemi på.
Och där kan man väl säga att det är väldigt synd att vi inte fått några ebolafall i Europa eller USA tidigare, för om vi fått det tidigare så hade vi säkert börjat reagera tidigare
Vad tänker du om omvärldens reaktioner, har man gjort tillräckligt för att stävja epidemin?
Det har man naturligtvis inte gjort, det har gått väldigt, väldigt långsamt. Om man hade tagit det här på allvar innan sommaren så hade det varit under kontroll nu. Men WHO har inte gjort det som de borde göra, och har inte gett den typen av support till regeringarna som man ska göra, och har inte ställt krav på regeringarna. Till exempel Liberias regering blundade i stort sett blundat för det (epidemin) och låtsades att allting var under kontroll fram till sommaren.
Och där kan man väl säga att det är väldigt synd att vi inte fått några ebolafall i Europa eller USA tidigare, för om vi fått det tidigare så hade vi säkert börjat reagera tidigare. Nu reagerar vi på grund av det är ett så extremt omfång. Men nu är det väldigt svårt att göra något på grund av att det är så många drabbade.
Det förefaller vara så att sjukdomen blir ett problem först då den når västvärlden. Så länge den finns i Afrika så vänder man dövörat till?
Jag är ju ganska luttrad, och det är de flesta västafrikaner också. De vet att man brukar ta det på allvar först när det drabbar någon i västvärlden. Det är en känsla av otillräcklighet, att man inte kan rå på den stora världen. Det känner västafrikaner, sierra leonier, liberianer. Och det känner jag också. Om det inte drabbar ”oss” så är det väldigt svårt att få en direkt reaktion och en direkt insats mot någonting.
Varför hjälper vi inte, är det pengar det hänger på, eller brist på vilja?
Man tänker sig att det är någonting som blir kvar i Västafrika, någonting som finns i byar och på grund av det är byar långt ute på landsbygden så kommer det inte att sprida sig.
Egentlig brist på pengar finns det ju inte, men däremot finns det brist på organisationer. Man kan ju också se det på utvecklandet av medicin och preventiv vård vid ebolautbrott, det finns nästan ingenting. Man tänker sig att det är någonting som blir kvar i Västafrika, någonting som finns i byar och på grund av att det är byar långt ute på landsbygden så kommer det inte att sprida sig. De tidigare utbrotten i Demokratiska republiken Kongo och Uganda har varit ute på landsbygden, och då har man tänkt att det stannar kvar där. Men i den här regionen reser folk så mycket mer att det spred sig till huvudstäderna i de här tre länderna (Sierra Leone, Liberia, Guinea) och det har man inte räknat med förr, man har inte trott att det skulle kunna få det här omfånget.
Om vi tänker på de nordiska länderna. Vad kan små länder som Finland göra för att underlätta situationen?
Som det är nu är det resurser som behövs. Folk på plats, fler sjukhus, fler bäddar, ett helt logistiskt system, hur man ska ta hand om döda kroppar ute i byar men också i huvudstäder. Men det behövs också mycket mer resurser, och där kan ju Finland och Sverige hjälpa till.
Det finns de som säger att det inte endast handlar om pengar. Att de utvecklade länderna också måste bidra med sin kunskap, skicka personal som kan hjälpa till?
Det behövs också mycket mer resurser, och där kan ju Finland och Sverige hjälpa till.
Det är uppenbart att det finns väldigt begränsat med läkare till exempel i Liberia, totalt sett ett femtiotal, och nu har flera av dem dött. Så läkare behövs på plats. Men det behövs också de som kan organisera logistik runt dessa insatser. Vi måste kanske börja tänka på att ta hand om ebolapatienter i deras hem. Där kommer det att behövas en ny typ av tankeverksamhet kring hur man ska få det här att fungera, för det här har ingen provat förut. Kan man inte ta hand om folk i hemmet, och det inte finns några sjukvårdsplatser, så kommer det här att fortsätta att spridas. Det kommer att behövas logistik och där finns verkligen nytta av personal från oss.
På torsdag tar Obs debatt upp ebolaepidemin. I debatten deltar riksdagsledamoten Pekka Haavisto (Gröna), forskningsprofessor Mika Salminen från THL, hjälparbetaren Ferdinand Garoff och läkaren Åsa Lehtinen, som startat en insamling till förmån för Läkare utan gränser. Obs debatt 23.10 kl. 19:55 i Yle Fem. Programmet sänds i repris med finsk textning fredagen 24.10 kl. 17:20.
Läs också:
Ebolasmitttad läkare i New York
Döda människor överallt - en horribel situation
Debatt: Vem ska stoppa ebola?
' /%3E%3C/svg%3E)
