I en annan del av staden

– Var och en som bor inne i centrum borde göra åtminstone en exkursion ut till de östra delarna en fredag kväll eller söndag förmiddag, säger Jessica Edén, som har regisserat Mårten Westös Helsingforssvit Under tiden i en annan del av staden.

Radioteatern har under oktober sänt de enskilda monologerna insprängda i huvudstadsregionens morgonsändning och i Radio Vega på kvällstid. Nu är det dags för hela paketet, sammanlagt femton texter där vi rör oss från Eira till Hertonäs.

Radioteatern: Under tiden, i en annan del av staden

Programmet är inte längre tillgängligt

Jessica, känner du igen din egen stad i Mårten Westös texter?

–Absolut, och eftersom jag känner varmt för min stad känner jag också varmt för alla personerna i Mårtens pjäs.

Jag har själv vuxit upp i en förort i östra Helsingfors, i ett av stans socioekonomiskt sämsta områden, och bor nu i en lugn och trygg stadsdel inne i stan. Jag älskar Helsingfors centrum, men mitt hjärta klappar fortfarande varmt för 60-talsförorter och jag brukar prata mig hes för att var och en som bor inne i stan borde göra åtminstone en exkursion ut till de östra delarna en fredag kväll eller söndag förmiddag. Eller till Vasagatan, där vår ljuddesigner Niko Ingman både blev erbjuden tjuvgods och höll på att bli nerslagen när han skulle ta pressbilder till hörspelet en tisdag eftermiddag.

På samma sätt önskar jag att kvinnan på Café Ekberg i Under tiden, i en annan del av staden orkade ta metron till Gårdsbacka eller prata en stund med den bostadslösa alkisen i Kajsaniemiparken.

En vit cykel vid Sandvikstorget kommer igen i några av dikterna. Kan man se den vita cykeln som ett slags röd tråd som binder ihop helheten?

–Den vita cykeln förekommer i fyra av texterna och har påverkat personerna som berörts av den på olika sätt. Framför allt honom som inte såg den komma (”Jag vet inte varifrån cykeln dök upp. Det var som om den hade sprungit fram ur tomma intet”) och henne som åkte på den (”Det var en härlig augustidag. Jag minns inte att jag nånsin skulle ha varit lyckligare”).

Som förälder till ett barn som susar omkring i värsta rusningstid mitt inne i centrum gör de här ställena varje gång att mitt hjärta vill hoppa över ett slag.

En cykelolycka anger alltså på sätt och vis tonen här. Hur skulle du karaktärisera stämningsläget i Under tiden i en annan del av staden?

–Tioåriga Ragnar Aminoff tyckte att hans text med en alkoholiserad mamma var alltför tragisk. För att trösta honom försökte jag komma på nån annan av monologerna som skulle vara gladare och utbrast till slut ”Den sista, unga kvinnan! Hon är glad! Fast hon är ju förstås också död.”

De facto är tre av de personer vi hör döda och många andra lite ensamma. Vi har ändå försökt att inte göra hörspelet alltför dystert.

Du har i den här föreställningen fått jobba med en stor ensemble och många av våra bästa skådespelare. Hur har själva arbetsprocessen sett ut?

–Det har varit underbart! Det var en lyx att kunna handplocka och få vilka skådespelare jag ville. Det var också en lyx att som första större regiprojekt få göra femton korta monologer. Dels för att det kändes som att göra femton pjäser – vilket naturligtvis var roligare än att bara få göra en – och dels för att det för mig som nybörjare var betydligt enklare att få koncentrera mig på en skådespelare i taget .

Man kunde naturligtvis ha bandat alltsammans on location – på de adresser som Mårten Westö anger i sina texter. Hur har ni gått till väga och hur mycket riktigt Helsingfors-sound finns det i föreställningen?

–Det finns massor av riktigt Helsingforssound i hörspelet. För den första monologen åkte jag till exempel ut till flygplatsen och bandade turisterna som köpte flygbussbiljett och busschauffören som tog emot pengar. I hörspelet hör man tre utländska och helt riktiga turister som ber om biljetter och Max Bremer (som spelar busschauffören) som (bandad i en studio) svarar dem.

Vår ljuddesigner Niko tillbringade en halv förmiddag med att med en påse gammalt bröd i handen leta efter änder och en lämplig grusgång för mannen i monolog nummer två.

Men för att svara på din egentliga fråga: En del monologer är gjorda on location ute på stan. De flesta är det inte, vilket är mitt val. När vi bandar i studion sitter jag och lyssnar på skådespelarna i ett annat rum, där jag inte ser dem. Jag har då lättare att höra vad som låter bra och vad som inte gör det än om jag springer runt med dem på stan, ser dem, har ögonkontakt med dem och blir allmänt upprymd av hur underbara de är. Jag känner igen samma fenomen från mitt jobb som radioredaktör: Man råddas bort av en persons utseende och utstrålning och tror att personen låter annorlunda än hen gör för dem som bara hör rösten.

Så mycket av soundet är äkta Helsingfors. Men skådespelarna har inte nödvändigtvis befunnit sig i metron eller på Café Ekberg när de har gjort sina roller.

Radioteaterns pjäser hittar du här.