Om Romeo och Julia fått leva – hur hade det gått?

KOM-teaterns nyskrivna pjäs ”Romeo vs. Julia” försöker ge svar på hur det kunde ha gått om Shakespeares kärlekspar fått leva vidare. Här får också åldrandet ta plats.

En järnvägstation, försenade tåg. En enkel scenbild, en bänk, två skräpkorgar. En filmduk där tidtabeller och folk i rörelse på en tågstation projiceras.

Och här möts Romeo och Julia av en händelse, 25 år efter skilsmässan. De uppfattar sitt möte som ett kort sammanträffande. Men problem i tågtrafiken gör att mötet blir längre än väntat.

Genom spridda samtal får vi en bild av hur deras liv blev. Efter rymningen från Verona föll dessa, ett av historiens mest kända kärlekspar, in i ett typiskt medelklass liv, där vardagsstressen tog över passionens plats.

Besvikelser, otrohet och misslyckanden kommer ganska omgående upp till ytan. Att Julia har koll på att det är 25 år och 8 månader sedan de senast träffats, medan Romeo inte riktigt kommer ihåg namnformen på en av döttrarna, signalerar att här finns mycket som är obearbetat.

Minnen och gammalt groll

Romeo och Julias kärlekssaga har alltså i Kom-teaterns version blivit Romeo versus Julia, där de ställts mot varandra. Tidsmässigt har de av pjäsförfattarna Lauri Sipari och Liisa Urpelainen förflyttats till vår samtid, samtidigt som de har åldrats.
Gamla bråk flammar upp igen där de sitter på bänken och väntar, även om ingendera av dem egentligen skulle orka nysta i det gamla.

Men de har många gemensamma minnen som vad hon tycker om att äta och hur han brukar uttrycka sig.

Och de minns sin första lägenhet med mögliga väggar som ändå, till en början, var en underbar plats för dem. När sedan fler barn kom, började väggarna komma emot och Romeo började längta bort. Medkänsla skymtar också fram, när Romeo frågar om Julia vill sprida hans aska för vinden.

Söker igenkännande

"Romeo vs. Julia" är dialog och inte så mycket annat. Pjäsen får mig att associera till "Grottmannen". Den är uppbyggd lite på samma sätt, att publiken ska känna igen sig. Även om den här inte är lika klichéartad. Nu ska igenkännandet hittas i åldrandets krämpor, som prostatabesvär och wc-spring.

Även om jag inte tillhör den direkta målgruppen, uppskattar jag det att den här pjäsen bärs upp av äldre skådespelare, Marja-Leena Kouki och Erkki Saarela. Pjäsen är också skriven för dem.

Jag har sett fram emot KOM-teaterns gästspel här i Vasa. Och jag har vissa förväntningar. Men pjäsen lyfter aldrig, hur bra skådespelarna än är. Att två människor råkas av en händelse och sitter och minns sin gemensamma historia, utan dramatisk kurva, och utan vändningar och mål, fungerar inte.

Pjäsen avslutas som den börjar, med tom mörk scen och vi hör utdrag ur Shakespeares text. Det är Romeos röst som talar om hur vacker Julia är där hon ligger på sin dödsbädd. Kanske var ändå Shakespeares avslutning på historien bättre…