Tiina Grönroos: Hur mår du? Jag mår bra

Jag hör till den åldersklass som hade flera brevvänner när jag gick i skolan. Vi skrev faktiskt för hand på pastellfärgade brevpapper som vi lade i kuvert, frankerade och gick till posten med. Då började vi varje brev med fraserna: Hur mår du? Jag mår bra.

Det är de här fraserna som vi ofta, slentrianmässigt häver ur oss utan att egentligen fundera – eller bry oss.

Min dotter som går i gymnasiet kom hem för en tid sedan och berättade att skolläkaren hade frågat henne hur hon mår. Det var i samband med en läkargranskning där det också lyssnades på hjärta och lungor. Läkaren återkom med sin fråga, inte bara en gång utan två gånger. "Hur mår du?"

När jag fick höra det blev jag först lite irriterad. Nej jag blev förbannad där jag stod i köket och diskade. Varför frågar läkaren tre gånger hur mitt barn mår? Vad är han ut efter? Eftersom min dotter berättade det här för mig och dessutom hade frågat sina kompisar om också de blev lika utfrågade, tydde allt på att även hon kände sig lite obekväm med frågan ”Hur mår du?”

Sedan lugnade jag som vanligt ner mig. Och insåg att det är bra att hälsovårdspersonalen ställer de här frågorna. Det måtte vara en utmaning att få något mer uttömmande svar än "bra".

Samtidigt förstår jag att många svarar ”jag mår bra”. Varför skulle man säga något mer till en person man inte har träffat tidigare?

Känner ni igen er? Det här med försvarsmekanismer, men också undanglidande svar?

Jag antar att jag har en icke diagnostiserad förlossningsdepression i mitt bagage. Under så gott som hela min första mammaledighet var jag så in i märgen trött trots att mitt lilla barn var friskt och sov bra. Jag var allmänt sur, utled och håglös. Jag orkade inte ens vara speciellt glad över allt det fantastiska min lilla flicka gjorde under sitt första levnadsår.

Men varje gång jag besökte rådgivningen och hälsovårdaren frågade ”Hur mår du då?” var svaret ” jo tack, jag mår jättebra”.

För om en människa som man knappt känner frågar ”hur mår du?” då svarar åtminstone jag ”jo tack, jag mår bra”. Det är svårt att erkänna att man mår skit när allt borde vara toppen. I synnerhet när man är mitt i smeten. Och sen är det den där arma fasaden utåt. Man vill inte att någon ska se sprickorna.

Jag har förstått att det inte är lika lätt idag att klara sig undan (jo det är lite så jag tänkte) rådgivningens frågor om hur föräldrarna mår.

Efter varje tragedi där någon tar livet av sig själv eller andra, funderas det över varför hälsovården, socialen, skolan, kuratorn eller familjearbetaren inte såg signalerna.

Själv lyfter jag på hatten för alla er som lyckas tränga sig igenom alla skal och försvarsmekanismer. Som ser sprickorna på fasaden innan allt krackelerar och går sönder. Och till er som vågar be om hjälp. Jag beundrar er.

Läs också:
Att inte be om hjälp – en folksjukdom