Var befann du dig när Berlinmuren föll?

Den 9 november är ett viktigt datum inom den tyska historieskrivningen.

Den 9 november 1918 abdikerade den tyska kejsaren Wilhelm II och i Berlin utropades den första tyska republiken. Två gånger om. Socialdemokraten Philipp Scheidemann ropade från en balkong på riksdagshuset och kommunisten Karl Liebknecht från en balkong på slottet.

Den 9 november 1923 försökte Adolf Hitler för första gången tillskansa sig makten i Tyskland genom ett kuppförsök i München. Kuppen misslyckades och Hitler dömdes till 5 års fängelse. Han nyttjade tiden för att skriva Mein Kampf.

Den 9 november 1938 var startpunkten för judeutrotelsen i Tyskland, den så kallade Reichskristallnacht (Kristallnatten).

Den 9 november 1967 demonstrerade för första gången tyska studenter mot den reaktionära universitetsledningen. Protesten i Hamburg var startskottet till studentrevolutionen och i förlängningen utlösaren för den västtyska vänsterterrorismen (RAF).

Den 9 november 1989 föll Berlinmuren. Om Tyskland skulle vara USA skulle dagen där allt kan hända kallas för Elf Neun (11/9).

För mig förknippas dagen med ytterligare en händelse: min far är född den 9 november 1939. Min far fyllde alltså 50 när muren föll. Det är därför jag vet exakt var jag befann mig den dagen.

Jag befann mig i koloniträdgården Windberg på Marienburger Straße 7 i staden Mönchengladbach. I trädgården finns ett föreningshus som familjen hade hyrt för att fira min pappa. Det var en torsdag och jag hade kommit till min hemstad samma kväll från Tübingen, där jag studerade. Jag samkörde med andra studerande och kommer ihåg att det var en krånglig resa och att jag kom ganska sent till festen. Jag hade ett tal till min far i bagaget som jag höll för honom och de andra närvarande.

Vi firade till småtimmarna och efter festen städade vi, mina tre syskon och jag, ännu bort det mesta medan mina föräldrar hade gått hem. Tretiden på morgonen kom jag hem till mina föräldrars hus. Under hela natten hade vi inte hört någonting av händelserna som pågick i Berlin. Det var tiden före mobiltelefonerna. Och det är en lång väg från Berlin till Mönchengladbach som ligger vid holländska gränsen. Hela 613 km tvärs genom Tyskland.

Efter resan, festen och städningen var jag ganska uppspelt. Jag tog en öl ur kylskåpet och satt mig framför teven för att lyssna på musik från MTV eller VIVA. Det första jag såg när teven tändes var människor som dansade på Berlinmuren. En mystisk science-fiction, tänkte jag, och att jag ville titta på annat. Så jag bytte kanal. Underligt nog visades samma film även där.

Välan, då skall jag titta vad den holländska teven har att erbjuda. Jag zappade vidare: samma film. Nu blev jag misstänksam. Kan det vara sant? Kan det ha hänt? Febrilt zappade jag vidare och vidare och vidare: brittiska euronews – samma film, franska Tv5 – samma film. Radio Tele Luxemburg – samma film.

Det var sant! Det hade hänt! Jag väckte hela huset: mina föräldrar, mina syskon, min moster. Du drömmer, du har druckit, du är full, gå och lägg dig var det första jag fick höra. Men en efter en samlades vi framför teven och fick bevittna den mest fantastiska händelsen inom den tyska efterkrigshistorien: Berlinmuren hade fallit. Vi tittade, vi öppnade en flaska champagne, vi skålade, vi grät, vi hoppades, vi diskuterade, vi höll varandra i händerna, vi knep varandra i armen. Berlinmuren hade fallit. Och vi alla visste direkt att den hade fallit för gott. Att det inte fanns en återvändo. Och vi visste även att det här var startskottet till ett enat Tyskland, förr eller senare. Det blev förr.

Vi var egentligen inte så förvånade över att berlinmuren hade fallit. Jag kommer ihåg när jag för första gången såg Berlinmuren. Året var 1980 och jag hade just fyllt 17. Jag och några kompisar hade åkt till Berlin. Vi njöt av friheten, kravlösheten och storstaden. Till sist tog vi oss en titt på muren. Vilken chock.

Muren var ju inte bara en mur. Det var en försvarsanläggning, ett uttänkt system av murar, taggtråd, automatiska vapen kopplade till snubbeltråd, hundar, vakttorn, krattade gånger, strålkastare. Västtyskarna kallade muren för en dödsremsa (Todesstreifen). Det mest underliga var att allt var riktade mot de egna, mot det egna folket.

Fast DDR kallade det här för en antifascistisk skyddsvall. DDR-presidenten Erich Honecker sade en gång att det inte är en mur. Att det är en gräns mellan två stater. Den tyska komikern Dieter Hildebrandt svarade honom med ett besök vid gränsen för att väl där konstatera att det nog banne mig såg ut som en mur.

Efter 1980 besökte jag regelbundet Västberlin. Det hörde till mina ritualer att i slutet av varje besök gå till Berlinmuren och klättra upp för ett av de många utsiktstornen som fanns på den västtyska sidan. Jag tittade ut över dödsremsan. Varje gång blev jag arg. Det här var absurt. Det här var inte normalt. Det här var förnuftsvidrigt. Och så skrek jag ut min vrede, ut över muren, taggtråden, vakttornen, soldaterna. Jag vrålade så att det måste ha hörts ända till andra sidan.

Varje gång när jag stod där och vrålade var jag säker på att jag under min livstid skulle uppleva ett Tyskland utan Berlinmuren. Bergsäker var jag på det. Men jag hade aldrig trott att det skulle ske så snabbt och framför allt utan blodutgjutelse.

Bara 2 månader senare flyttade jag från Västtyskland till Finland. Inte ens ett år senare fanns bara ett återförenat Tyskland kvar. Ett nytt land jag aldrig har bott i. Det känns fortfarande konstigt när jag besöker Tyskland och i synnerhet Berlin. Jag tänker fortfarande i väst och öst, Wessis och Ossis. Men det känns jävligt skönt att verkligheten är en annan.

Det här tänker jag på när jag nu reser från Finland till Tyskland för att fira min fars 75års-dag. 25 år efter att muren har fallit. Igen skall jag ha ett tal med mig i bagaget. Ett tal där jag skall hylla min far, men också händelsen i Berlin för 25 år sedan.